ter ligger till grund för fruktan för att
lemna frågan om mantalspengarne till gemen-
sam votering är tydligen den, att andra
kammarens majoritet framdeles skall växa
till så stor styrka att den kan genomdrifva
sin vilja, oberoende af första kammaren.
Man vill sålunda genom att neka till gemen-
sam votering vindicera åt första kammaren
en sorts veto i penningefrågor mot den an-
dra, liksom man genom den Naumannska
metoden att försöka inblanda en för deras
bokstaf - främmande anda i våra grundlagar
vill åt konungamakten vindicera ett veto mot
båda kamrarne i fråga om statens ordinarie
inkomster. Vi tro dock att våra konserva-
tive kunna fullkomligt lugna sig hvad dessa
farhågor beträffar. Ingenting af andra kam-
marens vare sig antecedentia eller samman-
sättning berättigar till det antagande att
densamma skulle, i händelse de ordinarie
inkomsterna blefve föremål för gemensam
votering, söka framtvinga sådana inskränk-
ningar att det blefve omöjligt drifva sam-
hällsmaskinen. Sparsamhet har visserligen
städse varit, och vi förmoda att det äfven
framdeles blir, andra kammarens lösen, men
denna sparsamhet har hvarken hittills gått
öfver märket, ej heller finnes det någon
anledning till den förmodan att den hädan-
efter skulle göra det. Vi tro derför att man
med godt samvete kan låta frågan om man-
talspengarne komma under gemensam vote-
ring och antaga att vederbörande vid när-
mare besinnande skola finna att de rört upp
en storm i ett vattenglas, då de lagt så
mycken vigt på att hindra ifrågavarande åt-
gärd, helst som de om denna inkomsttitel
inom båda kamrarne redan skedda voterin-
garne visa en sådan proportion mellan nej
och: ja att förslaget om mantalspengarnes
upphörande efter all sannolikhet faller i den
gemensamma voteringen,