ter ligger till grund för fruktan för att lemna frågan om mantalspengarne till gemensam votering är tydligen den, att andra kammarens majoritet framdeles skall växa till så stor styrka att den kan genomdrifva sin vilja, oberoende af första kammaren. Man vill sålunda genom att neka till gemensam votering vindicera åt första kammaren en sorts veto i penningefrågor mot den andra, liksom man genom den Naumannska metoden att försöka inblanda en för deras bokstaf främmande anda i våra grundlagar vill åt konungamakten vindicera ett veto mot båda kamrarne i fråga om statens ordinarie inkomster. Vi tro dock att våra konservative kunna fullkomligt lugna sig hvad dessa farhågor beträffar. Ingenting af andra kammarens vare sig antecedentia eller sammansättning berättigar till det antagande att densamma skulle, i händelse de ordinarie inkomsterna blefve föremål för gemensam votering, söka framtvinga sådana inskränkningar att det blefve omöjligt drifva samhällsmaskinen. Sparsamhet har visserligen städse varit, och vi förmoda att det äfven framdeles blir, andra kammarens lösen, men denna sparsamhet har hvarken hittills gått öfver märket, ej heller finnes det någon anledning till den förmodan att den hädanefter skulle göra det. Vi tro derför att man med godt samvete kan låta frågan om mantalspengarne komma under gemensam votering och antaga att vederbörande vid närmare besinnande skola finna att de rört upp en storm i ett vattenglas, då de lagt så mycken vigt på att hindra ifrågavarande åtgärd, helst som de om denna inkomsttitel inom båda kamrarne redan skedda voteringarne visa en sådan proportion mellan nej och: ja att förslaget om mantalspengarnes upphörande efter all sannolikhet faller i den gemensamma voteringen,