Efter allt utseende var Jonathan väl underrättad om belägenheten; ty han trefvade framför sig i mörkret till dess han upptäckte en stege, som fanns upprest emot den angrängande byggningen och hvilken han skyndsamt sprang uppföre. I detsamma drog han fram en pistol och öppnade blindlyktan, och med blixtens snabbhet rusade han genom en öppen lucka in uti den omnämnda byggnivgens vind. Ljusskenet föll straxt på flyktingen, som stod midt på golfvet i försvarstillstånd med barnet på armen. — Aha! utropade Jonathan, som begagnade sig af de upplysningar Wood gifvit honom; ändtligen har jag fått rätt på er. Tjenare, herr Darrell! — Hvem är ni? frågade flyktingen med sträf ton. — En vän! svarade Jonathan, i det han spände ner pistolen och stoppade den i fickan. — Hur skall jag veta att ni är en vän! invände Darrell. — Hvad skulle jag göra här allena om jag vore er fiende? Men låt oss icke förlora tiden med en fruktlös ordvexling då den kan användas nyttigare. Ert lif såväl gom ert barns är i mitt våld. Hvad vill ni ge mig, om jag räddar er från era förföljare? — Kan vi det verkligen? frågade flyktingen ned någon tvekan. — Jag både kan och vill det. Men belöningen?