Efter allt utseende var Jonathan väl under-
rättad om belägenheten; ty han trefvade fram-
för sig i mörkret till dess han upptäckte en
stege, som fanns upprest emot den angrän-
gande byggningen och hvilken han skyndsamt
sprang uppföre. I detsamma drog han fram
en pistol och öppnade blindlyktan, och med
blixtens snabbhet rusade han genom en öppen
lucka in uti den omnämnda byggnivgens vind.
Ljusskenet föll straxt på flyktingen, som
stod midt på golfvet i försvarstillstånd med
barnet på armen.
— Aha! utropade Jonathan, som begagnade
sig af de upplysningar Wood gifvit honom;
ändtligen har jag fått rätt på er. Tjenare,
herr Darrell!
— Hvem är ni? frågade flyktingen med
sträf ton.
— En vän! svarade Jonathan, i det han
spände ner pistolen och stoppade den i fickan.
— Hur skall jag veta att ni är en vän!
invände Darrell.
— Hvad skulle jag göra här allena om jag
vore er fiende? Men låt oss icke förlora tiden
med en fruktlös ordvexling då den kan an-
vändas nyttigare. Ert lif såväl gom ert barns
är i mitt våld. Hvad vill ni ge mig, om jag
räddar er från era förföljare?
— Kan vi det verkligen? frågade flyktin-
gen ned någon tvekan.
— Jag både kan och vill det. Men belö-
ningen?