—OL — Vill han krypa fram med pengarna? Vill han betala afgiften? Fråga honom det! ropade Blåskinn. — Ni hör sjelf, fortfor Jonathan; min vän önskar veta om ni är villig att erlägga inträdesafgift såsom ledamot af gäldenärernas urgamla och aktningsvärda broderskap? — Jag är ej skyldig någon menniska ett öre och mitt namn skall aldrig paradera på en sådan rackarlista, invände Wood med bitterhet. Jag ser icke någon orsak hvarför jag skulle låta pungslå mig för det jag uppfyllt min pligt som menniska. Jag har redan sagt er att detta barn var på vägen att bli strypt. Det hade rännsnaran om sin hals då jag ropade på hjelp. Jag visste att det skulle vara förgäfves att ropa mord i qvarteret Myntet, derför begagnade jag mig af en krigslist. — Godt, min bästa herre; jag måste tillstå att ni i alla händelser förtjenar aktning för er uppriktighet, sade Jonathan i det han qväfde sitt löje; men innan ni tog ett så dugtigt steg framåt hade kenske försigtigheten fordrat, att ni betänkt, huruvida ni skulle kunna draga foten tillbaka. För min del ser jag icke huru sådant skall låta sig göra, så framt ni ej vill betala vår vanliga tribut. Nifinner väl sjelf att ni ej kan den ena stunden draga fördel af våra oförlikneliga inrättningar, hvilka ni för öfrigt synes fullkomligt väl känna, och nästa stund ostraffadt trampa dem under fötterna. Om ni finner enligt med ert intresse