—- OL
— Vill han krypa fram med pengarna?
Vill han betala afgiften? Fråga honom det!
ropade Blåskinn.
— Ni hör sjelf, fortfor Jonathan; min vän
önskar veta om ni är villig att erlägga in-
trädesafgift såsom ledamot af gäldenärernas
urgamla och aktningsvärda broderskap?
— Jag är ej skyldig någon menniska ett
öre och mitt namn skall aldrig paradera på
en sådan rackarlista, invände Wood med bitter-
het. Jag ser icke någon orsak hvarför jag
skulle låta pungslå mig för det jag uppfyllt
min pligt som menniska. Jag har redan sagt
er att detta barn var på vägen att bli strypt.
Det hade rännsnaran om sin hals då jag ropade
på hjelp. Jag visste att det skulle vara för-
gäfves att ropa mord i qvarteret Myntet,
derför begagnade jag mig af en krigslist.
— Godt, min bästa herre; jag måste tillstå
att ni i alla händelser förtjenar aktning för
er uppriktighet, sade Jonathan i det han qväf-
de sitt löje; men innan ni tog ett så dugtigt
steg framåt hade kenske försigtigheten for-
drat, att ni betänkt, huruvida ni skulle kunna
draga foten tillbaka. För min del ser jag
icke huru sådant skall låta sig göra, så framt
ni ej vill betala vår vanliga tribut. Nifinner
väl sjelf att ni ej kan den ena stunden draga
fördel af våra oförlikneliga inrättningar, hvilka
ni för öfrigt synes fullkomligt väl känna, och
nästa stund ostraffadt trampa dem under föt-
terna. Om ni finner enligt med ert intresse