riktigt och tala sakta. Er egen räddning, barnets räddning, beror på er sannfärdighet. Medan Wood undergick detta förhör, kände Blåskinn en liten darrande hand vidröra hans egen, och då han vände sig åt sidan såg han bredvid sig en ung qvinna, hvars anletsdrag voro till en del gömda under en halfmask. Ehuru råa hans begrepp voro om qvinlig skönhet, kunde den vilda menniskan dock ej vara känslolös för det oförlikneliga behaget hos den täcka varelse som påkallade hans uppmärksamhet. Hennes växt var på visst sätt dold genom en lång slöja, också en stor kapuschong som hon dragit öfver hufvudet bidrog ytterligare till hennes förklädnad; dock utvisade hennes ädla hållning att hon hade ingenting gemensamt med den hop som omgaf henne, ehuru hon var djupt intresserad i hvad som nu föregick. Hvarifrån hon kom, hvem hon var och hvad hon åstundade, var allt frågor som naturligtvis framställde sig för Blåskinn, och han var just i begrepp att derom söka upplysning då fruntimret hejdade hans nyfikenhet genom en åtbörd som anbefallde honom tystnad. — Sch! sade hon med sakta men upprörd stämma; vill ni förtjena denna börs? — Jag har ingenting deremot, svarade Blåskinn i en ton som han sökte göra artig, men som i det närmaste liknade en lekfull björns gnällande mummel. Huru mycket är det i den?