AA är unrdandrag; att möjliga skicklighet. Talaren yrkade återremiss hufvudsakligen för att få en bestämning i sådana fall, då beväringsskyldig flyttar utrikes. Någon nfgift till staten vore i dylikt fall en lämplig ersiittning. Hr Tornerajelm ansåg hela detta ärende vara en lösryckt detalj från den stora armeorganisationsfrågan och trodde att man från k. m:t hade att förvänta ett organisationstörslag bygdt på allmän folkbeväpning, hvarizenom all friköpning skulle upphöra. Af denna anledning yrkade talaren sisläg, men förenade sig senare med dom, som yrkat återremiss. Hr Wijkander ville ej anse frågan som er. lösryetdt detalj utan såsom sjelfva grunden för en blifvande armborganisation, och det var denna grundval som första kammaren nu skulle lägga genom att bifalla förevarande fråga. Genom ritt sill friköpning beröfvar man beviringen intelligens och iämnen till befäl, och utan iatelligens i ledet går landet sin undergång till mötes. Vid en hastig mobilisering kan ej staten fylla sitt behof af handtverkare, tjenstemän och tekniskt bildade personer, om den ej eger rätt att taga dem der de finnas, Så snart triköpningsoch gningsrätten upphör blir lottningssystemet icke ngre någon orättvisa. Hr Abelin, hvilkens åsigter kammarea redan kände i denna fråga, inskränkte sig till att instämma i hvad som uuder diskussionen yttrats till försvar för utskottets betänkande. Af öfrige talare, nemligen hrr C.L. af Ugglas, von Möller, Stråle, C. A. Raab, af Klint, Lagerberg, Nordenfelt och Almqvist, yrkades bifall till ntskottets betänkande och segrade äfven denna mening efter votering, med 72 röster mot 28, hvilka atgåfvos fsr återremiss. Äfven andra kammaren biföll hvad utskottet rörande deur,a fråga föreslagit, dock först efter en lång discassion, som mot slutet nästan antog karaktär f öppen votering. Det motstånd, som i denna kammare yppade sig, grundade sig i frimsta rummet på farbågan attindelningsverket genom bifall till detta förslag skulle ytterligare fasttäsas och konsolideras och sålunda den önskade armåorganisationen, grundad på allmän pligt, in ytterligare undanskjutas och för8. Då andra kammaren flerfaldiga gåvger mttalat som sin önskan att en sådan armborganisation måtte komma till stånd, så vore välingenting Olämpligare än att, denna, samma kammare nu skulle medverka dertill, att ett ytterligare hinder uppstode mot en sådan organisation. Det var isynnerhet hr v. Gever, gom förfäktade denna mening. Hr Sven Nilsson i Österlöf var också af samma mening, men ville dock bifalla förslaget med vilkor att tiden för beviringens exercis ej finge utan riksdagens medgifvande utsträckas utöfver den nu besiämda. Sedermera indrade dock talaren detta yrkande till bifall ill förslaget. andra sidan utvecklades vidare de skäl, utskottet för sitt tillstyrkande antört. Chefen för landtförsvarsdepartementet, statsrådet Weidenhielm visade genom en historik öfver dönva frågas behandling sedan 1810 att representationen alltid varit lifligt-och djupt genomträngd af den åsigten, att hvarje vapenför man vore skyldig deltaga i fosterlandets försvar, och han var nu förvissad att regeringen ej skulle lägga något hinder i vägen för att 1sn års riksdag skulle få iran .af att ha gjort allmänna värnepligten i Sverige till en sänning. Till understöd för utskottets törslag uppträdde her John Ericson, Törnfelt, Adlersparre, Falk, Nils Larsson i Tullus, Ribbing, Sparre, Posse; Granlund, Gunnar. Ericsson, P. Olsson från Helsingbaorg, Jonas Jonasson, Wedberg, Gumaelius, Enalander, Abr. Rundbäck, Åstrand, O. Wikström, Mankell, Ola Jönsson, Gunnarsson, Per Nilsson i Espös V. Rydberg, Fredriksson, Gustaf Johnsson, Lamberg, Hörnfeldt, Tjernlund och Schmidt. För återremiss, för att få det vilkor, som hr Sven Nilsson i Österslöf uppställt, intaget iriksdagens beslut, talade hrr Sven Nilsson i Etveröd Forssbeck, Carl. Ifvarsson och Jöns Rundbäck, och afslag påyrkades, utom af hr von Geyer, af. bir Jöns Pehrsson och Per Jonsson. Vid anställd votering mellan bifall och afslag segrade den förra meningen med 101 röster mot 71. Utan diskussion biföll andra kammaren liksdm förut den första det anslag af 18,000 rdr, som regeringen begärt för bestridande af kostnäderna för Sveriges deltagande i . utsiällningen i Moskva nstundande sommar. Lagutskattets utlåtande öfver hr Walldns motion om ändring af främmande trosbekännares ställning till statskyrkan, eller deras befrielse frän skyldigheten att deltaga i aflöniog och underhåll af svenska statskyrkoförsamlingens . presterskap och kyrkliga inrättningar samt om rätt för dessa religionsbekännare att deltaga i kyraostämmas beslut om do folkskoleangelägenheter, hvilka icke röra religionsundervisningen, en motion, som första kammaren i öfverensstämmelse med lagutskottets tillstyrkande förut afslagit, hvarigenom frågan för denna gång redan var fallen, gaf i andra kammaren i lördags icke desto mindre anledning till .en stunds diskussion. Motionäreh upptog till granskning de väsentligaste af atskottets skäl och kunde ej finna att dessa med undantag af det, som påpekade att af? gälder till kyrkan utgå som realonus af fast egendom, tålde vid en närmare pröfoing. Han sökte visa att nu gällande bestämmelser icke tillkommit genom någon princip, utan att de tyilade på historisk grund och dertör också måste efter hand, vid förändrade tidsomständigheter, förändras. De härrörde nemligen från en tid, då i landet icke lagligen fick finnas mer än en religion. Allt ifrån 1741, då medborgerliga rättigheter tillerkändes anglikaner och reformerta, hafva religionsfrihetens grundsatser gjort sig efter hand mer och mer gällande, fastän detta oaktadt de främmande trosbekännarne behållits . vid. sig skattskyldighet till svenska kyrkan, men de hade dock, intilldess 1862 års kommunalförfattningar infördes, hvilka skilde den borgerliga kommunen från den kyrkliga församlingen, under denna tid till ersättning rösträtt... Numera, då denna rösträtt blifvit dem fråntagen, fann tal. skattskyldighetens bibehållande endast kunna betraktas 9 da lagliga farmar hesrånsgen orätt