SO EL
han brådskande: Men nu måste jag gå. Jag
har redan dröjt här för länge. Ni skall få
höra af mig i morgon.
Vänta litet! sade fru Sheppard och hin-
drade honom att gå. Jag kommer just ihåg,
att min man lemnade mig en nyckel, som han
ålade mig: att tillställa er, så snart jag funne
tillfälle dertill.
En nyckel! utropade Wood häftigt. Jag
har för någon tid sedan mistat en sådan, som
var af stort värde för mig. Hur ser den ut,
Johannal4
Det är en liten nyckel med mycket kon-
stigt ax.
Det är min, jag vill svära derpåX, ropade
Wood. Hvem har kunnat tro, att jag skulle
återfå den på ett så oförväntadt sätt!
SSvär icke, förrän ni sett denX, sade enkan.
Vill ni att jag skall gå efter den åt er?4
Ja visst, ju förr desto Kellre.
Då måste jag besvära er att hålla barnet
ett ögonblick, medan jag springer upp i vin-
den, der jag gömt den för säkerhetens skull,
sade fru Skeppård. Jag tror, jag kan våga
anförtro gossen åt er, herr Wood, tillade hor,
i det hon tog ljuset och gick.
Lemna honom icke ifrån er, om ni hyser
minsta farhåga, JohånnaX, sade Wood, i det-
samma han tog bardet på armen; och skrat-
tade. Stackars rmenniska!. mumlade han för
Big sjelf, sedan enkan var gåtigön; Chon Har
helt säkert sett bättre dågar och varit i bättre