SENTENSER eNTN TENN bestånd och ordningens seger, Men hvad var att göra? Vi måste finna oss i vårt öde och dela ljuft och ledt med alla dem som hjelpt att genomdrifva representationsförändringen, hvilken vi hade att tacka för framgången af dessa den nya tidens id6er, mot hvilka förut funnits så utmärkta qväfningsapparater inom ridderskapet och adelns samt presteståndets samlingsrum, men hvilka deremot mer och mer frodas i det nya riksdagshusets ventilering4, och detta fastän denna ventilering ju står under hr Henning Hamiltons omedelbara ledning. Skyllen er nu sjelfve, I som röstat för den nya riksdagsordningen! ljöd det från allas deras läppar som förespått allt ondt som komma skulle. Som sagdt, vi började blifva illa bekyttade och tyckte det vara ganska förargligt om vi verkligen genom vårt ifrande för representationsförslagets framgång skulle ha i någon mån bidragit till att föra samhället i en sådan återvändsgränd, som det af de invigde förespeglades. Men sedan den tiden ha tre år förflutit och vi ha hunnit lugna oss till sådan grad, att dessa durchmarschkostnader rent af hade fallit oss ur minnet tills vi häromdagen fingo höra att de nu lära uppstått ifrån de döda igen; och det i en mycket värre gestalt än förra gången. Den fråga, hvils ken nu lärer inom sig gömma lika svåra påföljder som durchmarschkostnaderna på sin tid, är frågan om mantalspengarne. Nu är det då fullkomligt säkert att om denna fråga afgöres i enlighet med andra kammarens beslut, så fins det ej mer någon räddning för samhället. Det måste gå under och gamla Sverige strykas ut från Europas stater, bland hvilka det hittills intagit ett aktningsvärdt rum. Förra gången gällde det endast att taga bort ett ordinarie anslog, d. Vv. 8 att vägra en utgift. Denna gången gäller det att beröfva k. m:t och kronan en ordinarie inkomst; och det är ju alldeles förfärligt. Hela detta förråd af statsmannavishet4, juridisk skarpsinnighett m. m., hvaraf detta land eger ett så rikt förråd, är ou som bäst sysselsatt med att til komplett evidens deducera4 den stora skilnad som finnes mellan att neka en utgift och att borttaga en inkomst. För vår del ha vi städse hyst den åsigten att inkomster äro nödvändiga för utgifter och att sålunda mellan dessa båda kategorier i statsbudgeten finnes ett organiskt sammanhang, ännu mera solidariskt än de siamesiska tvillingarnes. Vi ha sålunda föreställt oss att om det ginge an för riksdagen att tvinga regeringen hushålla mera på utgifterna än den: hittills varit van vid, skulle det äfven låta sig göra för riksdagen att nödga regeringen söka statens inkomster ur andra källor än dem hon hittills öst utur; och då heller icke grundlagen lägger något hinder härför ha vi ej blifvit fullt så mycket uppskakade nu, som då det var fråga om durchmarschkostnaderna. Sedan vi märkt att alla de olyckor uteblifyvit, hvilka i anledning af deras afslående förutsades, neka vi ej till aft våra Srättslärdes härskri icke mera på oss utöfvar samma förskräckande verkan som år 1869. Det är icke fritt att vi kommit att tänka på historien om der lägenhafte junge Ochs, hvilken vi i vår barndom läste i den tyska grämmatikan., Om det var farligt för honom NSL ERSSON PSA HO MINI SN TANT SER TRETTIO AVGE KNEP NN