vill genomvandrade alla stadens gator, bortdrifven med smädelser från hvarje dörr, der jag bönföll om en allmosa, och med hugg och slag från hvarje portgång, der jag sökte skygd mot ovädret; när jag då kröp in i någon tom lada och utsträckte mina trötta lemmar på bara golfvet, i det fåfänga hoppet att finna hvila; eller, ännu värre än allt annat, när jag, ursinnig af hunger, gaf vika för den grymmaste frestelse och förskaffade mig en måltid mat på det enda sätt, jag kunde erhålla den; när jag i sådana ögonblick kände mitt mod sjunka, då tog jag min tillflykt till denna dryck, och med ens glömde jag mina olyckor, min fattigdom, min brottslighet. Gamla tankar, gamla känslor, gamla ansigten och gamla uppträden återvände i mitt minne, och jag inbillade mig vara lycklig — så lycklig, som jag är nu.t Och härvid utbrast hon i ett vildt hysteriskt skratt. SArmå varelselt utropade Wood. Kallar ni denna vansinniga glädje för sällhet? CDet är den enda sällhet, jag känt i åratal, svarade enkan med hastigt återvunnen sans; (ock ni ser att den är icke långvarig. Jag skall säga er en sak, herr WoodX, fortfor hon med ihålig röst och stirrande blick, bränvin må vara hur förderfligt som helst, men så länge fattigdom, lidande och brist finnas till, kommer det att förtäras. Det förbjude Gud!4 inföll Wood med ifver, och likasom rädd att förlänga samtalet, tillade