vill genomvandrade alla stadens gator, bort-
drifven med smädelser från hvarje dörr, der
jag bönföll om en allmosa, och med hugg och
slag från hvarje portgång, der jag sökte skygd
mot ovädret; när jag då kröp in i någon tom
lada och utsträckte mina trötta lemmar på
bara golfvet, i det fåfänga hoppet att finna
hvila; eller, ännu värre än allt annat, när jag,
ursinnig af hunger, gaf vika för den grymma-
ste frestelse och förskaffade mig en måltid
mat på det enda sätt, jag kunde erhålla den;
när jag i sådana ögonblick kände mitt mod
sjunka, då tog jag min tillflykt till denna
dryck, och med ens glömde jag mina olyckor,
min fattigdom, min brottslighet. Gamla tan-
kar, gamla känslor, gamla ansigten och gamla
uppträden återvände i mitt minne, och jag
inbillade mig vara lycklig — så lycklig, som
jag är nu.t Och härvid utbrast hon i ett
vildt hysteriskt skratt.
SArmå varelselt utropade Wood. Kallar
ni denna vansinniga glädje för sällhet?
CDet är den enda sällhet, jag känt i åratal,
svarade enkan med hastigt återvunnen sans;
(ock ni ser att den är icke långvarig. Jag
skall säga er en sak, herr WoodX, fortfor hon
med ihålig röst och stirrande blick, bränvin
må vara hur förderfligt som helst, men så
länge fattigdom, lidande och brist finnas till,
kommer det att förtäras.
Det förbjude Gud!4 inföll Wood med ifver,
och likasom rädd att förlänga samtalet, tillade