Vid 1869 års riksdag hörde man under
loppet af några dagar ej talas om annat än
därchmarschkostnader. Den som icke var
bevandrad i det politiska lifvets hemligheter
blef på den tiden, när han sammanträffade
med några riksdagsmän, högst förvånad och
visste ej rätt hvad han skulle tro, då han af
dem hörde att ett anslag af blott några tio-
tusental riksdaler var af så stor betydenhet
att om det afgjordes i enlighet med åsigten
hos andra kammarens majoritet skulle det
vara slut med konungamakten här i landet,
eganderätten satt i fara och samhället Xbe-
stämdt gå sin upplösning till mötes, och
detta långt inom Shundra år.
När man uttryckte sin undran häröfver
och sin tvekan om det verkligen kunde vara
så farligt, hänvisades man till sådane auto-
riteter som riksarkivarien Nordström, justi-
tierådet Naumann m. fl. af våra rättslärde;
och om man ej hade tillfälle att grundligt
sätta sig in i saken var det ju naturligt att
man böjde sig för deras orakelspråk och
under de dagar som föregingo afgörandet
af frågan om durchmarschkostnaderna sväf-
vade i en pinsam oro, Det är minsann inte
så roligt att lefva i ett samhälle som man
vet sväfva i största fara att ej kunna undgå
sin upplösning hvad dag som helst; och ro-
jalistiskt sinnade — det vi såsom goda syven-
skar naturligtvis måste vara — kastade vi
allt emellanåt oroliga blicxar upp mot kungl.
slottet, hvars invånare ju borde lefva i död-
lig ångest tills de finge veta hur det gått
med dessa durchmarschkostnader, som satt
våra främste byråkratiske statsmän i så stor
oro och bedröfvelse.
Den afgörande dagen kom och vi skyn-
dade naturligtvis upp i kamrarne för att
afhöra debatten och afbida utgången. Vi
neka ej att vi blefvo högst öfverraskade af
det lugn, der rådde hoz de fleste af Kam-
rarnes ledamöter, och öfver att endast några
få — förmodligen närmare invigde i farans
mysterier — gjorde uppskrämda miner. —
Diskussionen fortgick en stund. Slutligen
uttalades det ödesdigra ordet: votering! De
små pappöerslapparne aflemnades, talmännen
räknade med vanlig neutral entonighet sina
ja och sina nej — och anslaget till durch-
marschkostnader blef — afslaget.
Sålunda var det förbi med konungamak-
ten, eganderätten var i fara och samhället
skulle innan kort vara upplöst. Vackra ut-
sigter för en familjefader med flera barn,
om i hela sitt lif spekulerat på Csarmhälls-