Vid 1869 års riksdag hörde man under loppet af några dagar ej talas om annat än därchmarschkostnader. Den som icke var bevandrad i det politiska lifvets hemligheter blef på den tiden, när han sammanträffade med några riksdagsmän, högst förvånad och visste ej rätt hvad han skulle tro, då han af dem hörde att ett anslag af blott några tiotusental riksdaler var af så stor betydenhet att om det afgjordes i enlighet med åsigten hos andra kammarens majoritet skulle det vara slut med konungamakten här i landet, eganderätten satt i fara och samhället Xbestämdt gå sin upplösning till mötes, och detta långt inom Shundra år. När man uttryckte sin undran häröfver och sin tvekan om det verkligen kunde vara så farligt, hänvisades man till sådane autoriteter som riksarkivarien Nordström, justitierådet Naumann m. fl. af våra rättslärde; och om man ej hade tillfälle att grundligt sätta sig in i saken var det ju naturligt att man böjde sig för deras orakelspråk och under de dagar som föregingo afgörandet af frågan om durchmarschkostnaderna sväfvade i en pinsam oro, Det är minsann inte så roligt att lefva i ett samhälle som man vet sväfva i största fara att ej kunna undgå sin upplösning hvad dag som helst; och rojalistiskt sinnade — det vi såsom goda syvenskar naturligtvis måste vara — kastade vi allt emellanåt oroliga blicxar upp mot kungl. slottet, hvars invånare ju borde lefva i dödlig ångest tills de finge veta hur det gått med dessa durchmarschkostnader, som satt våra främste byråkratiske statsmän i så stor oro och bedröfvelse. Den afgörande dagen kom och vi skyndade naturligtvis upp i kamrarne för att afhöra debatten och afbida utgången. Vi neka ej att vi blefvo högst öfverraskade af det lugn, der rådde hoz de fleste af Kamrarnes ledamöter, och öfver att endast några få — förmodligen närmare invigde i farans mysterier — gjorde uppskrämda miner. — Diskussionen fortgick en stund. Slutligen uttalades det ödesdigra ordet: votering! De små pappöerslapparne aflemnades, talmännen räknade med vanlig neutral entonighet sina ja och sina nej — och anslaget till durchmarschkostnader blef — afslaget. Sålunda var det förbi med konungamakten, eganderätten var i fara och samhället skulle innan kort vara upplöst. Vackra utsigter för en familjefader med flera barn, om i hela sitt lif spekulerat på Csarmhälls