mig, blott en enda vän i verlden, och det är
mer än jag skulle vågat hoppas för honom i
går. Men jag har ännu icke sagt er allt:
gamla Van påstod också, att barnet skulle
rädda sin nya väns lif, första gången de träffa-
des; men hur det skall kunna ske, är jag icke
i stånd att begripa.
Ja, ingen annan heller, som har sitt sunda
förnuft i behåll, invände Wood med ett gap-
skratt. Det är verkligen sannolikt, att en
nio månaders barnunge skall rädda mitt lif, i
fall jag är den vän, som ni menar, fru Shep-
pard! Men jag har ännu icke lofvat vara hans
beskyddare, och tänker ej heller bli det, så
framt det icke visar sig att han vandrar är-
lighetens väg; kom ihåg det. Af alla handte-
ringar är den förnämsta: att vara hederlig
karl, men det var den enda handtering, som
er man aldrig förstod sig på, ehuru han eljest,
för att göra honom rättvisa, var en af do flin-
kaste arbetare, som någonsin fört en såg eller
hyflat ett bräde. Så länge er son idkar den
handteringen, skall jag vara hans vän, men ej
längre.
(Jag önskar intet mer, herr Wood, svarade
enkan med ödmjukhet.
Det är ett gammalt ordspråk, fortfor
Wood, i det han steg upp och gick närmare
elden, som säger: Lägg en annans barn vid
ditt bröst, så kryper det sin väg under arm-
bågen. Men jag bekymrar mig ej derom, ty
jag anser det tillämpligt endast på den, som