sett och talat vid den verklige mördaren, fä-
stade händelsen i mitt minne.
?
De begge gamle hade icke blifvit olagligt
häktade, och ändå voro de oskyldiga till brott
och-man hade mot dem ofrivilligt dock be-
gått den mest hjertskärande orättvisa. Olag-
lighet och orättvisa äro långt ifrån icke det-
samma.
Som nu ingen olaglighet blifvit begången,
så kunde de icke komma med någon åter-
gångsklagan, och detta är det enda fall vår
lag föratsett. Våra lagstiftare hafva ej för-
mått förutse den ofta återkommande händel-
sen att skäliga misstankar hopa sig kring en
alldeles oskyldig person.
Då man afskaffade tortyren, begrep man att
oskyldiga menniskor kunde genom den bli
fällda; men man begrep åter icke att de kunde
lagligen häktas och ändå vara oskyldiga.
Man har således icke tänkt på att i något at-
seende mildra den ofrivilliga orättvisa lagens
väktare ofta .måste göra; ty man låter den
oskyldige hvarken få moralisk eller pekuniär
upprättelse. Man har gjort nog, då man släps
per ut honom.
Vackert så, emedan man eljest finge gifva
honom fribröd för lifstiden. Är detta verk-
ligen nog, då allmäana lagen stadgar hårdt
straff för den, som bastar och binder en
Ran ligt U di ligt
an man enligt lag göra det, som enlig:
lag är förbjudet?
Man fruktar att dåligt folk skulle falskeligen
anklaga sig sjelf för att sedan få ersättning
för sitt lidande. Denna farhåga är så lätt före-
kommen, att den icke kan utgöra en ursäkt.
Det är mycket man i Sverige fruktar, som
slutar med att lagens försigtighet är fruktans-
värdare än det man fruktar.
Att t. ex. gifva postiljonen pistoler, men ej
lof att skjuta af dem förr än han redan fått
ett dråpslag; att beväpaa fångbevakningen med
laddadt gevär, men om den skjuter ned en
rymmaäre, insätta soldaten för en anklagelse
på lif och död; att om någon håttetid med
våld bryter sig in i mitt hus, han ieke ligger
ogild, om han ej Kommit för att köra tillgrepp,
hvilket bevisar att inför lagen är en tolfskil-
ling mera värd än litvet, ty vill han stjäla,
då ligger han ogild, men vill han mörda, så
bör han först sätta knifven på strupen, och
den anfallne vara, som det heter, i rätter lifs-
nöd, innan han får försvara sig.
Lagen är så finkänslig, att vi ej få förr för
Svara oss än vi ej mera kunna försvara 0ss.
Vi ha således att tacka dön mest fina för-
sigtighet för att: de som öskyldigt häktas icke
få nägot slåg af ersättning: :
Jag har kallat hela detta lilla stycke för ett
frågetecken, och frågorna kunna ej bli andra
än dessa:
(Red. utelemnar tvenne, som Onkel Adam
framställer, och upptager här blott den som
står i närmaste sammanhang med berättelsen
och-liksom utgör dess sens-morale.)
Bör ej en påskäliga misstankar häktad, men
dock oskyldig person ha en ersättning för sitt
lidande, eller har staten verkligen rättighet
att störta en af sina medlemmar i armod och
förtviflan, blott derför att det såg misstänkt
ut r
Ville någon af oss, som ofrivilligt råka att
göra en annan något ondt, undandraga oss, att
så vidt vi kunna, ersätta skadan, trösta och
hjelpa honom? Nej, visst icke. -
Men hvad är allmän lag åtnat än ett tt-
tryck af den allmänna rättskänslan och en
regel för hvad man vill att folket skall anse
för rätt och orätt? Om så är, får ej den all-
männa lagen vara sämre än den lag, som
hvarje menniska bär i sitt eget hjerta.
pekiant åutnndy