sett och talat vid den verklige mördaren, fästade händelsen i mitt minne. ? De begge gamle hade icke blifvit olagligt häktade, och ändå voro de oskyldiga till brott och-man hade mot dem ofrivilligt dock begått den mest hjertskärande orättvisa. Olaglighet och orättvisa äro långt ifrån icke detsamma. Som nu ingen olaglighet blifvit begången, så kunde de icke komma med någon återgångsklagan, och detta är det enda fall vår lag föratsett. Våra lagstiftare hafva ej förmått förutse den ofta återkommande händelsen att skäliga misstankar hopa sig kring en alldeles oskyldig person. Då man afskaffade tortyren, begrep man att oskyldiga menniskor kunde genom den bli fällda; men man begrep åter icke att de kunde lagligen häktas och ändå vara oskyldiga. Man har således icke tänkt på att i något atseende mildra den ofrivilliga orättvisa lagens väktare ofta .måste göra; ty man låter den oskyldige hvarken få moralisk eller pekuniär upprättelse. Man har gjort nog, då man släps per ut honom. Vackert så, emedan man eljest finge gifva honom fribröd för lifstiden. Är detta verkligen nog, då allmäana lagen stadgar hårdt straff för den, som bastar och binder en Ran ligt U di ligt an man enligt lag göra det, som enlig: lag är förbjudet? Man fruktar att dåligt folk skulle falskeligen anklaga sig sjelf för att sedan få ersättning för sitt lidande. Denna farhåga är så lätt förekommen, att den icke kan utgöra en ursäkt. Det är mycket man i Sverige fruktar, som slutar med att lagens försigtighet är fruktansvärdare än det man fruktar. Att t. ex. gifva postiljonen pistoler, men ej lof att skjuta af dem förr än han redan fått ett dråpslag; att beväpaa fångbevakningen med laddadt gevär, men om den skjuter ned en rymmaäre, insätta soldaten för en anklagelse på lif och död; att om någon håttetid med våld bryter sig in i mitt hus, han ieke ligger ogild, om han ej Kommit för att köra tillgrepp, hvilket bevisar att inför lagen är en tolfskilling mera värd än litvet, ty vill han stjäla, då ligger han ogild, men vill han mörda, så bör han först sätta knifven på strupen, och den anfallne vara, som det heter, i rätter lifsnöd, innan han får försvara sig. Lagen är så finkänslig, att vi ej få förr för Svara oss än vi ej mera kunna försvara 0ss. Vi ha således att tacka dön mest fina försigtighet för att: de som öskyldigt häktas icke få nägot slåg af ersättning: : Jag har kallat hela detta lilla stycke för ett frågetecken, och frågorna kunna ej bli andra än dessa: (Red. utelemnar tvenne, som Onkel Adam framställer, och upptager här blott den som står i närmaste sammanhang med berättelsen och-liksom utgör dess sens-morale.) Bör ej en påskäliga misstankar häktad, men dock oskyldig person ha en ersättning för sitt lidande, eller har staten verkligen rättighet att störta en af sina medlemmar i armod och förtviflan, blott derför att det såg misstänkt ut r Ville någon af oss, som ofrivilligt råka att göra en annan något ondt, undandraga oss, att så vidt vi kunna, ersätta skadan, trösta och hjelpa honom? Nej, visst icke. Men hvad är allmän lag åtnat än ett tttryck af den allmänna rättskänslan och en regel för hvad man vill att folket skall anse för rätt och orätt? Om så är, får ej den allmänna lagen vara sämre än den lag, som hvarje menniska bär i sitt eget hjerta. pekiant åutnndy