destineradt till Hamburg. ;
Hr Ginthers vokalsoare.
Hr Ginther är en bland de ej alltför
mångtaliga dirigenter, hvilka natur och konst
begåfvat med förmågan att hos en musik-
personal skapa enhet ej blott i den rytmi-
ska rörelsen, utan ock i känslang och smar
kens finare yttringar. Jans eget utbildade
sinne för eurytmi och uttrycksnyans danar
hos honom en mönsterbild af ett afrundadt
helt, och för att förverkliga denna, unnar
han sig ingen ro och släpper icke heller
sina sångare med mindre han lyckas bi-
bringa dem samma föreställning och sålunda
förvandla denna till lefvande verklighet. Häraf
dessa energiska uttrycksaccenter, dessa be-
stämda insatser, denna fasta sammanhållning
som hos Giinthers ensembler och Körer plöga
utgöra betecknande egenskaper, och hvilka
äfven vid detta tillfälle gåfvo de väl valda
musiknimren en särdeles vacker belysning.
Såväl den oratoriska som de dramatiska
och lyriska stilarne voro här represente-
rade. En bögst betydande nyhet var den
dyrbara reliken efter Mendelssohn, nemligen
de färdiga numren ur hans tredje oratorium
Kristus, som tillsammans med Elias och
Paulus gkulle bilda en historisk cykel, hvars
fulländande döden hindrade honom. Lyck-
ligtvis eger innehållet så mycket samman-
hang, att verket nästan kan sägas utgöra
en sjelfständig oratorisk kantat, som i 2:ne
delar (hvari visserligen mellanlänken saknas)
framställer tvenne hufvyudmomenter ur Kristi
lefnad. I första delen (Kristi födelse) upp-
träda de tre konungarne i en vacker tersett,
hvarefter folket i kör prisar den uppgående
stjernan; den bekanta koralen: Wie schön
leuchtet der Morgenstern afslutar på det vack-
raste detta moment. — Andra delen be-
handlar Kristi lidande: Pilatus söker flera
gånger lugna det fanatiserade folket, som
dock alltid svarar med nya anklagelser;
dessa körer uttala hvarje gång en ökad för-
bibtring, som i den stormiga kören Kreuzige
ihn öfvergår till frenetiskt raseri. Dessa
stegringar äro markerade med stor drama-
tisk kraft och innebära de rikaste effekter.
Detta vilda moment öfvergår slutligen till
en elegisk ton uti den obeskrifligt sköna
kören: Ihr Töchter Zions, weinet iber euch
und eure Kinder! och slutar med en rö-
rande koralmelodi (af rytmisk art). Att
koralerna ej togos i det vanliga släptempot
torde säga sig sjelft. Det hela var af herr-
lig verkan,
Till den andliga genren hörde ock en
nyhet af Gounod: Le Vendredi saint (Långfre-
dagen), som likaledes behandlar Kristi lidande,
ehuru i en helt annan ton. Denna kompo-
sition är af mera lyrisk art, men framställer
de gripande momenterna med mycken dra-
matisk styrka och skarpa kontrasteffekter.
Den rörande naturtonen, som i allmänhet ej
är Gounods starka sida, finnes här sällan.
Utförandet af denna kör med sina stundom
sällsamma harmonier och utan accompagne-
ment var utmärkt lyckadt.
I dramatisk väg förekom Kunigundas herr-
liga scen ur Spohrs Faust, tolkad med den
öfverlägsenhet i den stora gtilen, som är
fru Michaeli gå egen. Energisk deklamation,
smakfullt cantabile och den finaste koloratur
utmärkte detta föredrag.
Den berömda qvintetten ur Mezarts Cosi
fon tutte, en af de finaste ensembler som
finnas, utfördes ganska berömvärdt af frök-
narne Bergman och Östberg, hrr Hjortb rg
och Elmblad samt en talangfull dilettant. —
Äfven det ståtliga sista finalet ur Titus var
af den verkan, som frånvaron af den präk-
tiga instrumentationen medgifver.
Lyriken representerades hufvudsakligen af
en ny samling norska sånger af A. Söder-
man. Flera deribland utmärka sig genom
friskhet och varmt uttryck, såsom den första
fruntimmerskören samt sopranvisorna Kille-
bukkent och STreett, båda med sannt ar-
I —— 72---- -We-—-.———N—-—-—-— mih,.H? mminxnnm—-——6--— AL se !a2a2—