Dödsstraffet.
Du, som hat och hämnd förkunnar
i din egen himmels namn,
sor du icke, himlen unnar
rum åt alla i sin famn.
Tegnör.
Så har då än en gång den svenska jorden,
den mderliga, druckit menskoblod,
och bödelsbilan, länge skrinlagd vorden,
har åter höjts och sänkts med — bödelsmod.
Det blodiga, det. hemska skådespelet,
en skräckscen ifrån barbariets dar,
har åter uppförts i vårt land; och skälet? —
En öfverårig bokstaf, som står qvar.
Det hette lif för lif i Moselagon —
missgerningsbalkens äldsta paragraf —;
men den ströks ut på Golgatha don dagen,
då Gudasonen lifvet för oss gaf.
Hans blod allena kan all skuld försona;
med menskoblod tvås ingen blodfläck bort.
Må lagen straffa brottslingen, men skona
ett lif, till bättring kanske ren för kort.
Bort med ett straff, som mensaligheten sårar
och som förnedrar henno ännu mer!
När ångren böjer knä i bön och tårar,
förlåtelsen från höjden stiger ner.
Från läppar, isade af dödens smärta,
kan ingen bön om nåd och tillgift gå,
och ångren kan ej vakna i ett hjerta,
der lifvets pulsar ren hört upp att slå.
Och bödeln, ha! den blodiga tyrannen -—
när offret maktlöst skälfver i hans våld,
hvad är väl had, den högtbetrodde mannen, —
om ej en mördare i statens sold?