Carlo (förfärad). Ahj!
Rysoor, FEländige! Det var då du?
Carlo, RBysoor!
Rysoor (lyfter värjan). Dot är du som stuli
hennes kärlek och fläckat min ära!
Carlo (sjunker ned på knä). Ah, döda mig
Döda mig, Rysoor! Stålet i din klinga kan int
gå förfärligt som dina ord träffa mitt hjerta
Jag ber dig på mina knän . ..haf medlidande. .
och döda mig!
Rysoor (sänker värjan och ser förtviflad un
der tårar på Carlo). Det var då inte nog me
henne! Det skulle äfven vara du! Du! — Ja;
har ju älskat dig som en son! Det fanns i denn:
verlden blott tre på hvilka jag trodde: Foster
landet, henne och dig! — Säg mig — säg mig —
hvad ondt har jag giort dig, Carlo, för att dr
gkulle kunna bereda mig så gräsliga gval, en si
outsäglig smärta!
Carlo, Hvad du säger är rysligt... Jag ä
beredd att dö... men dina straffande ord kar
jag inte uthärda.
Rysoor. Och om jag togo ditt lif, eländige —
skulle då din död skänka mig åter min sköflad
lycka och friden i min själ?!
Carlo. O, min Gud!
Rysoor. Din död! — Till hvad skulle dei
agna mig? Att tillfredsställa min hämd? —
Nå ja... Men skulle den äfven gagna de!
heliga sak, som vi båda skola försvara?
Carlo. Du vill då...
Rysoor, Den döde förer inga män i striden
Carlo. O, jag är inte värdig att föra dem an
Rysoor. Värdig eller icke . .. ditt blod till
hör fosterlandet, icke mig! Om jag beröfvad