Adolf Sjöden. Man säger att harpan är ett otacksamt instrument, och detta lär väl komma deraf att hon i sjelfva verket har föga att vära tacksam för, ty detta tonverktyg har länge varit mindre erkändt, men dess mera misskändt. Harpan har sina svagare, men ock sina fördelaktiga, ja rika och glänsande sidor. Ongekligen är hon mäktig af de glanseffekter som tillhöra virtuositeten, men hon eger äfven sin andel af den poesi Bom utgör den innersta hemligheten hos ettinstrument, och den hon endast bortskänker åt den som i högre mening är förtjentaf konstnärsnamnet. Harpan, saknar sången, hon eger ej de skarpa accenter af affekten, hvaraf violinen är mäktig, och icke heller den lifliga sinligheten hos blåsinstrumenternas och pianots klanggarakterer. Men ensam är hon i denna klangens mystik, hvars dunkla kolorit så oemotstårdligt bringar fantasien att glöda: i harpans djupa och mellan-toner bor denna underbara romantik, hvars starkaste uttryck blef musiken förbehållet. Men visserligen fordrar harpan mera än de vanliga konsertinstrumenterna en artist som förstår att lika fördelaktigt belysa dess vackra, som att genom smakfull drapering beslöja dess svagare sidor, och framför allt eger makt att framlocka dess poetiska fägring; med ett ord en mästaåre sådan som Adolf Sjöden. Harpan lyder villigt hans intentioner och skänker honom allt det skönaste hon eger; hon är i hang hand ej mera ett blott verkyg, men en lycklig tolkarinna af de lifliga