Adolf Sjöden.
Man säger att harpan är ett otacksamt
instrument, och detta lär väl komma deraf
att hon i sjelfva verket har föga att vära
tacksam för, ty detta tonverktyg har länge
varit mindre erkändt, men dess mera miss-
kändt. Harpan har sina svagare, men ock
sina fördelaktiga, ja rika och glänsande sidor.
Ongekligen är hon mäktig af de glanseffekter
som tillhöra virtuositeten, men hon eger
äfven sin andel af den poesi Bom utgör den
innersta hemligheten hos ettinstrument, och
den hon endast bortskänker åt den som i högre
mening är förtjentaf konstnärsnamnet. Harpan,
saknar sången, hon eger ej de skarpa accen-
ter af affekten, hvaraf violinen är mäktig,
och icke heller den lifliga sinligheten hos
blåsinstrumenternas och pianots klanggarak-
terer. Men ensam är hon i denna klangens
mystik, hvars dunkla kolorit så oemotstård-
ligt bringar fantasien att glöda: i harpans
djupa och mellan-toner bor denna underbara
romantik, hvars starkaste uttryck blef mu-
siken förbehållet.
Men visserligen fordrar harpan mera än
de vanliga konsertinstrumenterna en artist
som förstår att lika fördelaktigt belysa dess
vackra, som att genom smakfull drapering
beslöja dess svagare sidor, och framför allt
eger makt att framlocka dess poetiska fä-
gring; med ett ord en mästaåre sådan som
Adolf Sjöden.
Harpan lyder villigt hans intentioner och
skänker honom allt det skönaste hon eger;
hon är i hang hand ej mera ett blott verk-
yg, men en lycklig tolkarinna af de lifliga