Alle AONVIRBUU AIV NVUVUUVI SMIIVA BAVUVGIS VDM fattiga handtverkare, att icke på något vilkor visa hvad de fått för de rika, som äro bor napartismens Hender, emedan kejsateh tat en verklig vän till de fattiga. Man känner sig emellertid böjd för att tvifla på tramgångon af en bohapattistisk propaganda i östra Frankrike, huru skickligt den än må bedtifvas, när man ötverallt ser spår af de lidanden, som förorsåkats utaf detta krig, hvilket Napeleon TII förklarade i hopp att kunna öfverskyla sin regerings brister med litet militärisk ära, en salfva som förut visat sig synnerligen verksam, då det gällt att bota franskt missnöje. Hvad söm itest framträder Hos landsortens befolkning är en häftig ovilja mot Paris och patisarne. Paris journalister, min herre, sade en fransman här i staden till mig i dag, äro sådana. att om hälften af dem blefve hängda, vore det en stor vinst. — Ja, parisarne, låter det öfverallt; ; bogå alla galebskaperna, och vi få plikta derför. Jag lörde verkligen i går en af Nancys mest aktade samhällsmedlemmar yttra, att det var synd att inte hela Paris brändes upp förra sommaren i stället för en del deraf. — Parisarne ha gjort Frankrike lika mycket ondt som preussarne, miönår mången: Huru mycket parisarne än må knota öfver att regeringen fortfat ätt la sitt säte i Versailles, tycks det utom Seine departementets område vara blott ex mening derom, att Paris aldrig bör åter blifva Frankrikes politiska hufvudstad; och den omständighoten, att parisarno äro missbelåtna öfver att deras stad blifvit degfaderad, utgör endast ett ytterligare skäl för landsorten att anse fegeringens handliogssätt uti ifrågavarande fall klokt och vist. Att de äro förargade, visar just att hr Thiers gör rätt uti att stanna i Versailles; allt hvad dessa parisiska idioter önska är bestämdt förkastligt. Medan bonapartismen, söm män vet, uhder de senaste mä naderna på ett högst förunderligt sätt upplyftat sitt hufvud i Paris, synes den ej ha gjort de riogaste framsteg i landsorten. Emellertid vilja många personer, med hvilka jag resonnerat 1 detta ämne, icke ens tro på möjligheten af en bonapartistisk restauration. Om parisarne ändrat mening, så kommer det af ombytligheten i deras karakter. Så vidt jag kan döma, önskas af de högre och medelklasserna en stark regering, som sätter demi tillfälle ätt godtgöra de under kriget lidna förlusterna, och som, framför allt, vill bilda en armå, med tillhjelp hvaraf Frankrike inom cn icke alltför aflägsen framtid kan återvinna sina förlorade provinser, om icke sina förlorade milliarder. Den herrskande stämningen i landsorten kan alltså korteligen uttryckas på följande sätt: hat mot Paris med all dess pomp och fåfänga samt ett ifrigt begär efter denna hämnd, om hvilken Gambetta har sagt att alla fransmän böra oaflåtligt tänka derpå, men om hvilkon han äfven sade att de aldrig skola tala ; så Joseph Mazzini aflåd, såsom vi i går meddelade; natten till i söndags. Han var född år 1808 i Gonuaj der hans fader var medicine professor och, egöade sig tidigt åt juridiska udter, men kastade sig, sedan han afslutat dessa, helt och hållet in i de politiska stridigheternå, Den heliga alliansens politik tryckte under denna tid med blytyngd på Italien, hämmande och förqväfvande all fri, nätionel utveckling. Under dess hägn och under skyddet sf via bajövetter berrskade den strängaste absolutism i alla itallenska stater. Arbetet för grundläggandet af national enhet och sjelfständighet och fria ände institutioner kunde under sådana förhållanden icke ske öppetoch i dagsljuset utan måste dölja sig i hemliga sällskap, bland hvilka det märkvärdigaste öeh inflytelserikaste vat varbohariförbundet. Från dotta förnätnligast hade initiativet utgått till de revolutionsförsök, genom hvilka man i början af 1820 talet sökte i Italien gräkdlågga fria författningar efter inönstret af den spanska konstitutionen af år 1812.. Efter deras misslyc kände var förtrycket hårdaro än någonsin. Muazzini hade redan tidigt inträdt åa förbund och ombildadv det år 1531 till sällskapet det unga italien, Dess motto var Gud och folket. Mazzini ville nemligen gifva arbetet för Italiens demokratiska pånyttfödelse en relNigiös grundval. Med tillhjelp af detta samfund leddo han flera uppryrsförsök inöt dö absolutistiska rögötingatna i Italiov. Då Pius X gonvin de reformer, med hvilka han började sin regering, väckto så stora förhoppningar, tillskref honom Mazzini ett bref (1847), hvari han lyckönskade henem till det initiativ han tagit och uppmanade honom att ställa sig i Spotsen för Italions pånyttfödelse. Men de liberales förhoppningar på Pius IX blefvo start svikna. Denna påtve stod isjolfva vörket på en ohållbar ståndpunkt, då han på samma gång ville fasthålla den strängaste kyrkliga absolutism och tillika vara libera! på det pölitiska området. Det dröjde iokeo länge förr än folkrörelsen gick om honom och Irans popularitet förbyttes till motsatsen, In revolution utbröt i Rom i slutet af å 1848 och Marzini . trädde i spetsen för den till republik ombils dade kyrkostaton. Sedan denna republik dukat under för den transka interventionen, har han för det mesta fört ett kringirrande lif och lefvat såsom landsflyktig dels i Schweiz dels London, ständigt tortsättande sin agitation för grundläggandet åf on italiensk republik. Sedan genom Cavours politik och Garibaldis djerfva fälttåg i Neapel ett italienskt konungariko i stället blifvit grundlagdt, sökte hans vänner länge förgäfves att i parlamentet utverka rättighet för honom att återvända till Italien. Hans val till deputerad i italienska parlamentet år 1865 annullerades. Men han hade redan förut sjelf förklarat, att han såsom republikan icke kunde mottaga detsamma. Han stod i värå förbindelse med dö demokratiskt republikarska sträfvandena i hela Europa Man ville en tid påstå att han stod i samband med Pörmäningan Internatinnalas Sve RA RR