Alle AONVIRBUU AIV NVUVUUVI SMIIVA BAVUVGIS VDM
fattiga handtverkare, att icke på något vilkor
visa hvad de fått för de rika, som äro bor
napartismens Hender, emedan kejsateh tat en
verklig vän till de fattiga. Man känner sig
emellertid böjd för att tvifla på tramgångon af
en bohapattistisk propaganda i östra Frankrike,
huru skickligt den än må bedtifvas, när man
ötverallt ser spår af de lidanden, som förorså-
kats utaf detta krig, hvilket Napeleon TII
förklarade i hopp att kunna öfverskyla sin
regerings brister med litet militärisk ära, en
salfva som förut visat sig synnerligen verksam,
då det gällt att bota franskt missnöje. Hvad
söm itest framträder Hos landsortens befolk-
ning är en häftig ovilja mot Paris och pati-
sarne. Paris journalister, min herre, sade
en fransman här i staden till mig i dag, äro
sådana. att om hälften af dem blefve hängda,
vore det en stor vinst. — Ja, parisarne,
låter det öfverallt; ; bogå alla galebskaperna,
och vi få plikta derför. Jag lörde verkligen
i går en af Nancys mest aktade samhällsmed-
lemmar yttra, att det var synd att inte hela
Paris brändes upp förra sommaren i stället
för en del deraf. — Parisarne ha gjort
Frankrike lika mycket ondt som preussarne,
miönår mången: Huru mycket parisarne än
må knota öfver att regeringen fortfat ätt la
sitt säte i Versailles, tycks det utom Seine
departementets område vara blott ex mening
derom, att Paris aldrig bör åter blifva Frank-
rikes politiska hufvudstad; och den omstän-
dighoten, att parisarno äro missbelåtna öfver
att deras stad blifvit degfaderad, utgör endast
ett ytterligare skäl för landsorten att anse fe-
geringens handliogssätt uti ifrågavarande fall
klokt och vist. Att de äro förargade, visar
just att hr Thiers gör rätt uti att stanna i
Versailles; allt hvad dessa parisiska idioter
önska är bestämdt förkastligt. Medan bona-
partismen, söm män vet, uhder de senaste mä
naderna på ett högst förunderligt sätt upplyftat
sitt hufvud i Paris, synes den ej ha gjort de
riogaste framsteg i landsorten. Emellertid
vilja många personer, med hvilka jag resonne-
rat 1 detta ämne, icke ens tro på möjligheten
af en bonapartistisk restauration. Om parisarne
ändrat mening, så kommer det af ombytligheten
i deras karakter. Så vidt jag kan döma, ön-
skas af de högre och medelklasserna en stark
regering, som sätter demi tillfälle ätt godtgöra
de under kriget lidna förlusterna, och som,
framför allt, vill bilda en armå, med tillhjelp
hvaraf Frankrike inom cn icke alltför aflägsen
framtid kan återvinna sina förlorade provinser,
om icke sina förlorade milliarder. Den herr-
skande stämningen i landsorten kan alltså
korteligen uttryckas på följande sätt: hat mot
Paris med all dess pomp och fåfänga samt
ett ifrigt begär efter denna hämnd, om hvilken
Gambetta har sagt att alla fransmän böra
oaflåtligt tänka derpå, men om hvilkon han
äfven sade att de aldrig skola tala
; så
Joseph Mazzini
aflåd, såsom vi i går meddelade; natten till i
söndags. Han var född år 1808 i Gonuaj der
hans fader var medicine professor och, egöade
sig tidigt åt juridiska udter, men kastade sig,
sedan han afslutat dessa, helt och hållet in
i de politiska stridigheternå, Den heliga
alliansens politik tryckte under denna tid med
blytyngd på Italien, hämmande och förqväf-
vande all fri, nätionel utveckling. Under dess
hägn och under skyddet sf via bajö-
vetter berrskade den strängaste absolutism i
alla itallenska stater. Arbetet för grundläg-
gandet af national enhet och sjelfständighet
och fria ände institutioner kunde under
sådana förhållanden icke ske öppetoch i dags-
ljuset utan måste dölja sig i hemliga sällskap,
bland hvilka det märkvärdigaste öeh inflytelse-
rikaste vat varbohariförbundet. Från dotta
förnätnligast hade initiativet utgått till de re-
volutionsförsök, genom hvilka man i början af
1820 talet sökte i Italien gräkdlågga fria för-
fattningar efter inönstret af den spanska kon-
stitutionen af år 1812.. Efter deras misslyc
kände var förtrycket hårdaro än någonsin.
Muazzini hade redan tidigt inträdt åa för-
bund och ombildadv det år 1531 till sällskapet
det unga italien, Dess motto var Gud och
folket. Mazzini ville nemligen gifva arbetet
för Italiens demokratiska pånyttfödelse en re-
lNigiös grundval. Med tillhjelp af detta sam-
fund leddo han flera uppryrsförsök inöt dö
absolutistiska rögötingatna i Italiov. Då Pius
X gonvin de reformer, med hvilka han bör-
jade sin regering, väckto så stora förhoppnin-
gar, tillskref honom Mazzini ett bref (1847),
hvari han lyckönskade henem till det initiativ
han tagit och uppmanade honom att ställa sig
i Spotsen för Italions pånyttfödelse. Men de
liberales förhoppningar på Pius IX blefvo
start svikna. Denna påtve stod isjolfva vörket
på en ohållbar ståndpunkt, då han på samma
gång ville fasthålla den strängaste kyrkliga
absolutism och tillika vara libera! på det pö-
litiska området. Det dröjde iokeo länge förr
än folkrörelsen gick om honom och Irans popu-
laritet förbyttes till motsatsen, In revolution
utbröt i Rom i slutet af å 1848 och Marzini
. trädde i spetsen för den till republik ombils
dade kyrkostaton. Sedan denna republik dukat
under för den transka interventionen, har han
för det mesta fört ett kringirrande lif och
lefvat såsom landsflyktig dels i Schweiz dels
London, ständigt tortsättande sin agitation för
grundläggandet åf on italiensk republik. Sedan
genom Cavours politik och Garibaldis djerfva
fälttåg i Neapel ett italienskt konungariko i
stället blifvit grundlagdt, sökte hans vänner
länge förgäfves att i parlamentet utverka rät-
tighet för honom att återvända till Italien.
Hans val till deputerad i italienska parlamen-
tet år 1865 annullerades. Men han hade redan
förut sjelf förklarat, att han såsom republikan
icke kunde mottaga detsamma. Han stod i
värå förbindelse med dö demokratiskt repu-
blikarska sträfvandena i hela Europa Man
ville en tid påstå att han stod i samband med
Pörmäningan Internatinnalas Sve RA RR