Bref från en landsman. Rom den 24 februari. Se här, min vän, åter litet nytt från den eviga staden; men emedan min tid är knapp, får du för denna gång låtä dig töja ined litet: Bedertäöra skall du ur min dagbok få mera. : Jag har sedan mitt förra bref varit mycket flitig, men deck ej så som jag skulle önskat. Det vore nästan omöjligt, om man ej med lif och själ egnat sig åt konsten, att här göra riktigt nytta för sig. Det är svårt att under en ständigt leende himmel, i et stad, hvilkön genom sin pittoreska skönHet i alla tider vunnit alla främlingars beundren, läsa in sig i sin kammare för att på duken ofullkomligt öfverflytta något af det sköna man ser. Ofta brukar jag också kasta palett och jensel ifrån ig för att Hed dtt rit-album yandra omkring, än på den herrliga Campagnan, än bland ruinerna af det gamla, försvunna Rom och drömma om förgångna tider. Om aftnarne brukar jag deremot företaga eh pföienad utefter den alltid lifligt besökta Öorson till det stora Palazzo Ottoboni, hvars fasad upptager ena långsidan af ett helt qvarter. Palatset inrymmer nu Caf6 Nuovo4. Man går genom en mängd ofantliga salar, nästan alla försedda med två eller era biljatder. Tusentals menniskor skulle här kunna röra sig utan trängsel. Man pratar, spelar, läser tidningar och förfriskar sig med kaffe, glace eller lemonad. ; Men jag går vidare framåt och inträder i en liten förtjusande trädgård. Ett yppigt blomsterdoft kommer oss till mötes. Vattensprången glittra i gaslågornas sken. Häckar af blommande oranger, nerier och granatträd bilda förtjusande bersåer. Man slår sig ned i en af dem och är säker att der träffa någon landsman, Under samspråk förflyter aftonen stilla, och man har njutit ön angeräm qväll. I förgår var jag och besåg det vatikanska taflegalleriet eller, rättäro sagdt, CFrälsarens öpponbarelse på berget Tabor4 af Rafael, ty nästan blott denna fästade min uppmärksamhet. Denna tafla är otvifvelaktigt Vatikanens dyrbaraste klenod: Det är som om Rafael i derna enda tafla ville skänka efterverlden ett minne af hela sin förmåga; Den stora gruppen i förgrunden, der apostlarne och några qvinnor (tillsammans 18 personer) äro församlade kring et gosse, Cbesatt af den onde anden, utgör en historiemålning i den ädlaste stil och full af det högsta dramatiska lif. Men öfver bergskullen sväfvar Kristus i förklarad glans, och aldrig har inom konsten det gudomliga firat en omedelbaräre uppenbarelse. Frälsarens bild var Rafaels sista ponseldrag, liksom Mozart med döden redan i bjertat komponeråde sitt requiem. Färgerna här, och tohberna der, bära samma vittnesbörd om en själ frigjord från stoftet och mogen för ett högre lif. Denna tafla är, såsom sagdt blifvit, Vatikanens, ja verldens yppersta. Hvarje stund, då galleriet för allmänheten är tillgängligt, ser man häromkring församlad en skara af åskådare, försjunkne i betraktelse ; och mångfaldiga äro dö tungemål, på hvilka förtjusningen ger sig luft. Personer, hvilka alls icke förstå hvarandra, begripa dock ala det språk, hvarmed Rafael tilltalar dem. I mer än trehundra år har denna Kristusbild med samma förklarade blick mött sina åskådare, inträngt i deras hjertan och der väckt samma andaktsfulla känslor, hänfört deras Bjälar och framkallat rena, höga tankar. Kan det väl då finnas en skönare jordisk latt än att vara en konstnär sådan Som Rafael. .i Mon mina tankar ha fört pennan alldeles för långt, ser jag. — Klockan 7: måste jag vara på mötesplatsen hos-en bekant vid Via della Fontane för att derefter bese Bibylla-templet i Tivoli. Farväl derföre, Helsa hemmet! BIRTRRRISRENNT TER DOTTERN OVE