Bref från en landsman.
Rom den 24 februari.
Se här, min vän, åter litet nytt från den
eviga staden; men emedan min tid är knapp,
får du för denna gång låtä dig töja ined
litet: Bedertäöra skall du ur min dagbok
få mera. :
Jag har sedan mitt förra bref varit myc-
ket flitig, men deck ej så som jag skulle
önskat. Det vore nästan omöjligt, om man
ej med lif och själ egnat sig åt konsten,
att här göra riktigt nytta för sig. Det är
svårt att under en ständigt leende himmel,
i et stad, hvilkön genom sin pittoreska skön-
Het i alla tider vunnit alla främlingars be-
undren, läsa in sig i sin kammare för att
på duken ofullkomligt öfverflytta något af
det sköna man ser. Ofta brukar jag också
kasta palett och jensel ifrån ig för att
Hed dtt rit-album yandra omkring, än på
den herrliga Campagnan, än bland ruinerna
af det gamla, försvunna Rom och drömma
om förgångna tider.
Om aftnarne brukar jag deremot företaga
eh pföienad utefter den alltid lifligt besökta
Öorson till det stora Palazzo Ottoboni, hvars
fasad upptager ena långsidan af ett helt
qvarter. Palatset inrymmer nu Caf6 Nuovo4.
Man går genom en mängd ofantliga salar,
nästan alla försedda med två eller era bil-
jatder. Tusentals menniskor skulle här kunna
röra sig utan trängsel. Man pratar, spelar,
läser tidningar och förfriskar sig med kaffe,
glace eller lemonad. ;
Men jag går vidare framåt och inträder i
en liten förtjusande trädgård. Ett yppigt
blomsterdoft kommer oss till mötes. Vat-
tensprången glittra i gaslågornas sken.
Häckar af blommande oranger, nerier och
granatträd bilda förtjusande bersåer. Man
slår sig ned i en af dem och är säker att
der träffa någon landsman, Under samspråk
förflyter aftonen stilla, och man har njutit
ön angeräm qväll.
I förgår var jag och besåg det vatikan-
ska taflegalleriet eller, rättäro sagdt, CFrälsa-
rens öpponbarelse på berget Tabor4 af Ra-
fael, ty nästan blott denna fästade min upp-
märksamhet. Denna tafla är otvifvelaktigt
Vatikanens dyrbaraste klenod: Det är som
om Rafael i derna enda tafla ville skänka
efterverlden ett minne af hela sin förmåga;
Den stora gruppen i förgrunden, der apost-
larne och några qvinnor (tillsammans 18
personer) äro församlade kring et gosse,
Cbesatt af den onde anden, utgör en hi-
storiemålning i den ädlaste stil och full af
det högsta dramatiska lif. Men öfver bergs-
kullen sväfvar Kristus i förklarad glans, och
aldrig har inom konsten det gudomliga firat
en omedelbaräre uppenbarelse. Frälsarens
bild var Rafaels sista ponseldrag, liksom
Mozart med döden redan i bjertat kompo-
neråde sitt requiem. Färgerna här, och to-
hberna der, bära samma vittnesbörd om en
själ frigjord från stoftet och mogen för ett
högre lif.
Denna tafla är, såsom sagdt blifvit, Vati-
kanens, ja verldens yppersta. Hvarje stund,
då galleriet för allmänheten är tillgängligt,
ser man häromkring församlad en skara af
åskådare, försjunkne i betraktelse ; och mång-
faldiga äro dö tungemål, på hvilka förtjus-
ningen ger sig luft. Personer, hvilka alls
icke förstå hvarandra, begripa dock ala det
språk, hvarmed Rafael tilltalar dem. I mer
än trehundra år har denna Kristusbild med
samma förklarade blick mött sina åskådare,
inträngt i deras hjertan och der väckt samma
andaktsfulla känslor, hänfört deras Bjälar
och framkallat rena, höga tankar. Kan
det väl då finnas en skönare jordisk latt
än att vara en konstnär sådan Som Rafael. .i
Mon mina tankar ha fört pennan alldeles
för långt, ser jag. — Klockan 7: måste jag
vara på mötesplatsen hos-en bekant vid
Via della Fontane för att derefter bese Bi-
bylla-templet i Tivoli. Farväl derföre, Helsa
hemmet!
BIRTRRRISRENNT TER DOTTERN OVE