Dolores (lifligt). Nej! Förr hade du ej dessa
skrupler!
Carlo, Hm,., du menar samvetsagg!
Dolores, Säg sanningen! Du älskar mig inte
mer
Carlo. Ack, att jag icke gjorde det!
Dolores, Ser du!
Carlo. Jag ser, ja, jag ser, att jag lika litet
nu, som förr, förmår att släcka den förtärande
lågan i mitt bröst. Du har förtrollat mig,
Dolores... Allt fastare och fastare omslutes jag
af dina bojor. Jag har inte förmått att emot-
stå dig... Jag älskar dig ännu. I samma stund
jag förbannar dig måste jag falla ned tör dig
och tillbedja dig! (Faller på knä för Dolores.)
Dolores (strålande af glädje). Ah! Ändtligen!
Vill du att jag skall vara modigare än du? Vill
du, att jag skänker dig friheten?
Carlo. Dolores!
. Dolores. Farväl! Gå! Du är fri!
Carlo (stiger upp). Dolores! Det är för sent!
Jag kan inte! Å
Dolores, Ah, så för mig bort från... honom!
Långt bort till verldens ända! Vi två, ensamna!
fria! Låt oss fly i natt!
Cårlo. I natt? Omöjligt!
Dolores. Hvarför?
Carlo. Tngen får lemna staden... (Fonddör-
tarne öppnas.)
Dolores, Det är sannt! Men i morgon?
Carlo, Tyst... Det kommer någon!