Afrättningen vid Landskrona. En korrespondent till Öresunds-Posten skrifver: Fångens blick var stel och orörlig, det såg nästan ut som om ögonen voro brustna. BSilkesduken knytes för ögonen, han säger något, derpå löser han bindeln, gör så sjelf ett försök att knyta den, men besinnar sig och bortlägger den. Sjelf befriar han sig från fångtröjan, knäfaller och — — — — Nu är det förbi! Såg du? såg du, och du? frågas från alla båll. Nu trycker massan med ökad kraft på spetsgården, man måste ejfförsumma att se sjelfva scenen för folkfesten, den blodiga platsen och stupstocken, man är otålig öfver sölet innan de få er i kistan. Efter få minuter kommer dock liktåget. Fiskalen rödjer plats för det, och den stora folkhop, som tagit plats kring den lifdömdes öppna graf för att på dess sandkullar beqvämt kunna 8e honom aflifvas, måste nu lemna rum för hans kista; denna nedsänkes, en prest framträder och förrättar jordfästningen, han beder: förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldige äro; den bönen ljuder hemsk vid den halshuggnes graf, omgifven af en menniskomassa, gom blott kommit dit för att se huru fermt lagen hämnas. Ännu trängas stora skaror kring stupstocken, och mera upprörande än den lifdömdes sista stunder var åsynen af vidskepelsen, gom upphämtade det strömmande blodet, för att låta någon eller några dricka, såsom bot för fallandesot. Är det möjligt? hördes någon fråga med verklig fasa; till svarj visade man oss a blodig hornsked, som låg på marken vid våra ötter. Nu var brottslingen då död och begrafven; knappast en timma behöfdes för detta, och så kom ett som aldrig dör: domen öfver död man. Folket skrattade och sorlade ej mera, nyfikenbeten var tilltredsställd och — — medömkan infann sig. Fångea hade utfört sin roll till nöjes, han hade sett bereda ut, han hade, då an ankom till Landskrona, och hundradetals personer strömmat ut för att emottaga honom, visat sig med blottadt hutvud och blicken riktad mot himlen — detta mindes man nu, och så förtrodde man hvarandra så många förmildrande omständigheter rörande hans förfärliga brott, att detta sjönk ned till en obetydlighet, och snart voro rollerna förvexlade ; mördaren Andersson ligger nu som en martyr på Landskrona galgbacke, och felen hos hans offer uppsökas och uppgräfvas. Detta är vinsten af den stora folkfesten,