och det torde ej i staden finnas någon äldre arkitekt, som icke räknar sig bland hans gamla bekanta. Alla berömma honom för ett punktligt utförande af hvad han åtagit sig, ehuru många föröfrigt beskylla honom för att vilja ha saker och ting alltför mycket efter sitt eget hufvud, sett af de envisaste man kan träffa på, försäkra ae. Flera svenskar ha för längre eller kortare tid haft plats på hans verkstad, deribland tvenne stockholmare, rr Bengtson och Gjörling, hvilka ännu vistas här i staden. Den förre, en äldre man, lär vara en fullt utbildad konstnär i sitt fack, och den senare, som ännu ej fyllt 30 år, förenar med lofvande anlag en ovanlig flit och ett exemplariskt lefnadssätt, tack vare hvilket han på ungefär två äre tid lär ha gjort sig en sparpenning på flera hundra dollar. AÄtt hr T. fyllt sina 60 år är svårt att tro för den som hör honom tala eller ser honom springa fram och åter bland sina arbetare, skrattande, skrikande, svärjande och gnolande. . Jag frågade: Har hr Talen utom sin familj några slägtingar i Amerika? . Ja, bror min, stackarn. Han kom hit 18388 och hade minst 1300 dollar då han 13 år derefter återvände till Sverige, der han förstörde allt och tog arbete hos Bolindrarne. Han var den tiden en mycket skicklig maskinarbetare. Reste sedan tillbaka hit och är nu bosatt i Vicksburg, dit jag gerna, om tiden tilläte det, skulle vilja göra en lusttur. Har många goda vänner och bekanta i den staden; bland andra Wallin, en jernarbetare, och Nystrand, apotekaren. Båda voro de rika före kriget, men nu krypa de på knäna . . . Halloh, John! Kasta in ett par trän i ugnen och sätt maskinen i gång. Här skall sågas!s — Och så var det slut med samtslet. I likhet med en del andra gamla Neworleanssvenskar är hr Taln mycket spräklärd. Han talar naturligtvis en flytande engelska och säger si; icke sjelf kunna afgöra om han är mera hemma i detta språk än i franskan, tyskan eller spanskan. Hans känsla för det gamla fäderneslandet är varm, såsom jag funnit densamma företrädesvis vara hos alla svenska gråhbårsgubbar, om än hitkomna redan som ynglingar. Det syne:; mig som skulle denna kärlek, under en viss period af emigrantens lif så nära att utslockna, 103 den gamle äteruppflamma och tilltaga i styrka; ju närmare han nalkas grafven; och märkvärdigt är det i sanning att iakttaga hurusom ingen annan lidelse är nog stark att icke härvid trängas åt sidan. Här i staden har sedan många år en gammal sve: vandrat omkring på gatorna — och han gö det nu — med en korg på armen och utbjudit åtskilligt kram till salu. AT öfriga härvarande äldro svenskar är ban känd under det klingande namnet Ehrenborg; men detta är också allt hvad man vet med hänsyn till hvad som varit och är hans sedan fordom, Ingen kän med bestämdhet uppgifva tiden da han först uppträdde här, men längesedan lär det vara. Långt ifrån att söka be. kantskep med hitkomasa landsmän, bar han und vikit all beröring med sådana, och tilltalas han någon gång af en nyfiken på det svenska språket, händer det oftast att han låtsar ej förstå ett ord af hvad som säges, på samma gång försäkrande sig ej känna Sverige ens till namnet, Bland svenskarne på platsen är den tanken rådande, att denne man med den ömkliga figuren, den gnällande stämman, de trasiga kläderna och den bekymrade uppsynen i ycket rik; och sedan jag hört honom omtålas af den i milt förra bref nämda advokaten hr G. Schmidt, bar jag ej så stor skäl att tvifla derpå. För några år sedan, ar nemligen hr S. berättat, kom Ehrenborg til mig och anhöll på det mest bevekande sätt att jag måtte bli honom behjelplig för återerhållandet af några tusen dollar, dem man stulit från honom och hvilka troligen för alltid förblefvo borta. Detta var visst den första och enda gången på många år fom han up någon landsman, och han ick då så långt i sin uppriktighet mot mig att han medgat sig vara svensk, ett förhållande som ban för öfrigt just då tycktes vara angelägen att framhålla såsom ett bevekande skäl för mig att med ifver omfatta hans såk Jag har sedan, då vi råkats ute, en och annan gång försökt att kom ma i samspråk med honom, fast förgäfves, ty han hade funnit för godt att återtaga sin gamla förbebällsamhet. God dag, gamle man! har jag tills ropat honom, då han kommit linkande mot mig (han kan, om han blott vill det, gå lika stadigt som jag). Hur står det till i dag? — Åh, illa nog har han alltid svarat. Handeln går skralt för mig, fattiga stackare. Vill ni inte köpa något, em än det allra minsta, af mig? Blott en enda gång, raxt efter den stora förlusten, glömde han att öra mig uppmirksam på korgens innehåll. Han uttryckte då i stället en innerlig önskan att få återse Sverige. Han vitle dö der och undrade om han ej kunde, mot erläggandet af en måttlig afgift få tillbringa sina återstående dagar i ett af Stockholms fattighus, — Fostorlandskärlek: Ditt heliga, höga ursprung bevisas bäst deraf. att icke ens girizbuken kan afskudda sig ditt välde! ink dte eter HANbANENERENNN NN SKINN RINNER