och det torde ej i staden finnas någon äldre arki-
tekt, som icke räknar sig bland hans gamla be-
kanta. Alla berömma honom för ett punktligt ut-
förande af hvad han åtagit sig, ehuru många för-
öfrigt beskylla honom för att vilja ha saker och
ting alltför mycket efter sitt eget hufvud, sett af
de envisaste man kan träffa på, försäkra ae. Flera
svenskar ha för längre eller kortare tid haft plats
på hans verkstad, deribland tvenne stockholmare,
rr Bengtson och Gjörling, hvilka ännu vistas här
i staden. Den förre, en äldre man, lär vara en
fullt utbildad konstnär i sitt fack, och den senare,
som ännu ej fyllt 30 år, förenar med lofvande
anlag en ovanlig flit och ett exemplariskt lefnads-
sätt, tack vare hvilket han på ungefär två äre tid
lär ha gjort sig en sparpenning på flera hundra
dollar. AÄtt hr T. fyllt sina 60 år är svårt att tro
för den som hör honom tala eller ser honom springa
fram och åter bland sina arbetare, skrattande, skri-
kande, svärjande och gnolande. .
Jag frågade: Har hr Talen utom sin familj
några slägtingar i Amerika? .
Ja, bror min, stackarn. Han kom hit 18388
och hade minst 1300 dollar då han 13 år der-
efter återvände till Sverige, der han förstörde allt
och tog arbete hos Bolindrarne. Han var den ti-
den en mycket skicklig maskinarbetare. Reste se-
dan tillbaka hit och är nu bosatt i Vicksburg, dit
jag gerna, om tiden tilläte det, skulle vilja göra
en lusttur. Har många goda vänner och bekanta
i den staden; bland andra Wallin, en jernarbetare,
och Nystrand, apotekaren. Båda voro de rika före
kriget, men nu krypa de på knäna . . . Halloh,
John! Kasta in ett par trän i ugnen och sätt ma-
skinen i gång. Här skall sågas!s — Och så var
det slut med samtslet.
I likhet med en del andra gamla Neworleans-
svenskar är hr Taln mycket spräklärd. Han talar
naturligtvis en flytande engelska och säger si;
icke sjelf kunna afgöra om han är mera hemma i
detta språk än i franskan, tyskan eller spanskan.
Hans känsla för det gamla fäderneslandet är varm,
såsom jag funnit densamma företrädesvis vara hos
alla svenska gråhbårsgubbar, om än hitkomna re-
dan som ynglingar. Det syne:; mig som skulle
denna kärlek, under en viss period af emigrantens
lif så nära att utslockna, 103 den gamle äterupp-
flamma och tilltaga i styrka; ju närmare han nal-
kas grafven; och märkvärdigt är det i sanning att
iakttaga hurusom ingen annan lidelse är nog stark
att icke härvid trängas åt sidan.
Här i staden har sedan många år en gammal
sve: vandrat omkring på gatorna — och han gö
det nu — med en korg på armen och utbjudit
åtskilligt kram till salu. AT öfriga härvarande äl-
dro svenskar är ban känd under det klingande
namnet Ehrenborg; men detta är också allt hvad
man vet med hänsyn till hvad som varit och är
hans sedan fordom, Ingen kän med bestämdhet
uppgifva tiden da han först uppträdde här, men
längesedan lär det vara. Långt ifrån att söka be.
kantskep med hitkomasa landsmän, bar han und
vikit all beröring med sådana, och tilltalas han
någon gång af en nyfiken på det svenska språket,
händer det oftast att han låtsar ej förstå ett ord
af hvad som säges, på samma gång försäkrande
sig ej känna Sverige ens till namnet, Bland sven-
skarne på platsen är den tanken rådande, att
denne man med den ömkliga figuren, den gnäl-
lande stämman, de trasiga kläderna och den be-
kymrade uppsynen i ycket rik; och sedan jag
hört honom omtålas af den i milt förra bref näm-
da advokaten hr G. Schmidt, bar jag ej så stor
skäl att tvifla derpå. För några år sedan,
ar nemligen hr S. berättat, kom Ehrenborg til
mig och anhöll på det mest bevekande sätt att jag
måtte bli honom behjelplig för återerhållandet af
några tusen dollar, dem man stulit från honom
och hvilka troligen för alltid förblefvo borta. Detta
var visst den första och enda gången på många
år fom han up någon landsman, och han
ick då så långt i sin uppriktighet mot mig att
han medgat sig vara svensk, ett förhållande som
ban för öfrigt just då tycktes vara angelägen att
framhålla såsom ett bevekande skäl för mig att
med ifver omfatta hans såk Jag har sedan, då
vi råkats ute, en och annan gång försökt att kom
ma i samspråk med honom, fast förgäfves, ty han
hade funnit för godt att återtaga sin gamla förbe-
bällsamhet. God dag, gamle man! har jag tills
ropat honom, då han kommit linkande mot mig
(han kan, om han blott vill det, gå lika stadigt
som jag). Hur står det till i dag? — Åh, illa nog
har han alltid svarat. Handeln går skralt för mig,
fattiga stackare. Vill ni inte köpa något, em än
det allra minsta, af mig? Blott en enda gång,
raxt efter den stora förlusten, glömde han att
öra mig uppmirksam på korgens innehåll. Han
uttryckte då i stället en innerlig önskan att få
återse Sverige. Han vitle dö der och undrade
om han ej kunde, mot erläggandet af en måttlig
afgift få tillbringa sina återstående dagar i ett af
Stockholms fattighus, — Fostorlandskärlek: Ditt
heliga, höga ursprung bevisas bäst deraf. att icke
ens girizbuken kan afskudda sig ditt välde!
ink dte eter HANbANENERENNN NN SKINN RINNER