handlingen af en sådan person som Carl Otto Andersson. Redan från första dagen af deras sammanträftande uppstod emellan Lindh och fången ett ovänligt förhållande, i följd deraf att den senare icke ville underkasta sig några mindre vigtiga formaliteter, dem reglementet föreskrifver. Det var egentligen föreskriften att lyfta på mössan för tjenstemännen inom fängelset samt att vid upprop resa sig, som fången vägrade efterkomma. Lindh, å sin sida, retad af en sådan motsträfvighet, lär icke alltid behandlat fången med den lugna värdighet som klokheten borde föreskrifvit. Följderna känna vi. Om afrättningar skola fortfara, så är det verkligen att beklaga att de skola vara offentliga. Hela tillställningen å Landskrona fälad bar prägeln af ett storartadt folknöje. Med aftontåget den5:te ankommo en mängd msnliga passagerare från Malmö, Lund och Helsingborg samt kringliggande landsbygder ; och stadens hoteller, som under vanliga förhållanden mycket väl räcka till, blefvo så upptagna att flera personer måste begagna samma rum, och likväl funnos många som hade största svårighet att få tak öfver hufvudet. På morgonen voro, sedan kl. 6, massor af åskådare i rörelse, och skämt och löje hördes hvart man vände sig. Knappt var dödshugget verkstäldt innan det glada lynnet började visa sig, och å stadens hoteller och restaurationer har dagen varit glad. Skarprättaren Bergendahl — f. d. gardist, sedermera artillerist — är en storväxt, ståtlig karl, och det lär vara den andra halshuggningen han nu verkställt. Det tog sig något eget ut, när han efter slutadt värf bugade sig för publiken ungefär såsom en skådespelare, som blifvit inropad. Efter exekutionen lades liket i en kista och bars till den ett par hundra alnar från stupstocken gräfda grafven, der det jordfästes med de vanliga tre skoflarna mull, Fader vår och CVälsignelsenX. Till afrättsplatsen affördes fången utan bojor, men under färden från Malmö till Landskrona var han belagd med temligen tupga sådana, emedan man ständigt fruktat ett anfall af hans flera gånger förut visade vildsinthet. Det torde böra tilläggas att exekutionen föregicks af en kort, men innerlig bön af fångpredikanten och fången. Braut Anund. (Af ett telegram till Göteborgs-Posten erfar man att efter afrättningen framträngde åtskilliga qvinnor för att med skedar eller koppar upphemta den dödes blod; men att denna vämjeliga yttring af vidskepelse hindrades af myndigheterna.)