handlingen af en sådan person som Carl
Otto Andersson. Redan från första dagen
af deras sammanträftande uppstod emellan
Lindh och fången ett ovänligt förhållande,
i följd deraf att den senare icke ville under-
kasta sig några mindre vigtiga formaliteter,
dem reglementet föreskrifver. Det var
egentligen föreskriften att lyfta på mössan
för tjenstemännen inom fängelset samt att
vid upprop resa sig, som fången vägrade
efterkomma. Lindh, å sin sida, retad af
en sådan motsträfvighet, lär icke alltid be-
handlat fången med den lugna värdighet
som klokheten borde föreskrifvit. Följderna
känna vi.
Om afrättningar skola fortfara, så är det
verkligen att beklaga att de skola vara
offentliga. Hela tillställningen å Landskrona
fälad bar prägeln af ett storartadt folk-
nöje. Med aftontåget den5:te ankommo en
mängd msnliga passagerare från Malmö,
Lund och Helsingborg samt kringliggande
landsbygder ; och stadens hoteller, som under
vanliga förhållanden mycket väl räcka till,
blefvo så upptagna att flera personer måste
begagna samma rum, och likväl funnos
många som hade största svårighet att få tak
öfver hufvudet. På morgonen voro, sedan
kl. 6, massor af åskådare i rörelse, och
skämt och löje hördes hvart man vände sig.
Knappt var dödshugget verkstäldt innan det
glada lynnet började visa sig, och å stadens
hoteller och restaurationer har dagen varit
glad.
Skarprättaren Bergendahl — f. d. gardist,
sedermera artillerist — är en storväxt, ståt-
lig karl, och det lär vara den andra hals-
huggningen han nu verkställt. Det tog sig
något eget ut, när han efter slutadt värf
bugade sig för publiken ungefär såsom en
skådespelare, som blifvit inropad.
Efter exekutionen lades liket i en kista
och bars till den ett par hundra alnar från
stupstocken gräfda grafven, der det jordfästes
med de vanliga tre skoflarna mull, Fader
vår och CVälsignelsenX.
Till afrättsplatsen affördes fången utan
bojor, men under färden från Malmö till
Landskrona var han belagd med temligen
tupga sådana, emedan man ständigt fruktat
ett anfall af hans flera gånger förut visade
vildsinthet.
Det torde böra tilläggas att exekutionen
föregicks af en kort, men innerlig bön af
fångpredikanten och fången.
Braut Anund.
(Af ett telegram till Göteborgs-Posten
erfar man att efter afrättningen framträngde
åtskilliga qvinnor för att med skedar eller
koppar upphemta den dödes blod; men att
denna vämjeliga yttring af vidskepelse hin-
drades af myndigheterna.)