Hvart man skall lemna sina penningar, när man har godt om dem. (Ur Hudiksvallsposten.) En bonde i Alfta hado tre barn i hemmet och 3.300 rdr insatta i en bank, der han å dessa penningar uppbar 4!l)a proc. i ränta. Hans omständigheter voro sådana, att hän kvatken för sina barns uppfostran eller för hemfhänets bruk ansåg sig behöfva denna summa i närmaste framtid. Derför, sedan han läst hvad der står i slutet at 1871 års alma nach angående ränteoch kapitalförsäkringsanstalten och efter att ytterligare samtalat i detta ämne med en för saken intresserad person, uppsäger han ofvannämda summa i banken. Med omgående post har han sedelpackan i sina händer och straz lemnar han henne ifrån sig med följande bestämmelser: för hvardera af hans tro barn, ett om 6, ett om 3 och ett om 1l år, insättas 1,000 rdr för kapitalbildning till 25 års ålder och 300 rdr för lifräntebildning vid 55 år. . Af de tre barnen erhåller der första (A) vid 25 års ålder ett kapital af 3,170 rdr, det andra (B) 3,830 rdr och det tredje (0) 4,330 rdr. Dessutom komma de vid 55 år i åvnjutande af lifstidspension, hvilken för A, uppgår till 245 rdr, för B. till 297 rdr och för OC, till 375 rdr. Och allt detta — ott sammanlagdt kapital af i1,330 rdr och en sammanlagd lifränta af 917 rdr — för 3,300 rdr, utan annan möda och bekymmer för fadern än att öfverflytta summan från banken till försäkringsanstalten, Man måste ju säga att kapitalet just der blef fördelaktigast placeradt, och äfven säkrast, ty anstalten står under kontroller, som öfvergå de säkraste inteckningar.