visat sig vilja göra allt för fosterlandet, utan af
ekonomiska. Härvid understöddes han afhr O.
B. Olsson, För bifall deremot till utskottets för-
slag talade hrr Hedin, Kallstenius, John Ericson
och Törnfelt, den förste af dessa talare sär-
skildt betonande det förhållandet, att det väl
icko vore lämpligt att riksdagen nu invecklade
styrelsen i nya svårigheter, vär denna styrelse
visade sig med framgång sträfva derhän, att
teaterns finanser en gång måtte bli tillfreds-
ställande ordnade. Vid votering segrade också
utskottet med 35 röster mot 78,
Den andra diskussionen föranleddes af hr
lHedins framställning om ett förhållande, som
talaren antog hittills ha undgått riksdagens
uppmärksamhet. Som statsrevisor hade talaren
observerat, att till finansdepartementets dispo-
sition sedan lång tid stått ett belopp af 46,500
rdr, hvilket hufvudsakligen blifvit användt
till pensioner, expenser o.s.v. Talaren ansåg
denna speciela pensionsstat å sjunde hufvud-
titeln vara af beskaffenhet, att riksdagen dertill
ej skulle vilja anslå medel, hvarför han yrkade
att detta belopp måtte nedsättas med 22,000
rdr. Statsrådet Wcern ingick ej i sjelfva ga-
ken, utan hoppades endast att kammaren ej
skulle fatta beslut i cn sak, som saknade all
utredning, på grund af hvilken invändning hr
Hedin frångick sitt första yrkande och anhöll
att frågan måtte till utskottet återremitteras.
Härtill lemnade kammaren emellertid icke sitt
bifall, utan beslöt, genom votering med 85
röster mot 75, att den af hr Hedin väckta
frågan vid innevarande riksdag skulle förfalla.
Den tredijo frågan, som gaf anledning till
debatt, var anslaget af 25,000 rdr till
St Barthelemy,
en debatt som dock inskränkte sig till ett
utbyte af åsigter mellan hr Gumcmeius och
chefen för finansdepartementet, hr Wern. Hr
Gumelius, som helst skulle se att Sverige
blefvo qvitt denna koloni, hvilken endast varit
en dyrbar lyx och blir detta i ännu högre
grad, önskade att det dertill utgående anslaget,
på det att vederbörande måtte tvingas att ej
öfverskrida sina tillgångar, för framtiden skulla
förvandlas från förslagsanslag till ett reserva-
tionsanslag. Hr J. Rundbäck instämde.
Hr Wern anmärkte att kolonien varit utsatt
för ogynsamma förhållanden, hvarigenom dess
inkomster minskats, under det att deremot
utgifterna ökats, bland annat genom ökad lön
till läkaren. Vid votering biföll kammaren
med 88 röster mot 65 att anslaget i oförän-
drad form skall under år 1873 utgå.
Öfriga bär ej berörda punkter rörande an
slagen till finansdepartementet biföllos af kam-
maren utan diskussion.
Härefter föredrogs kammarens första till-
fälliga utskotts utlåtande öfver väckta motio-
ner angående
Carolinska mediko-kirurgiska institutet.
Såsom vi förut meddelat, bar utskottet af-
styrkt hr Ribbings motion om en anhållan
hos k. m:t att ånyo taga i ompröfning huru
den medicinska undervisningen må ordnas till
lämplig motsvarighet med sitt ändamål, men
i stället förordat den af hr Liss O. Larsson
väckta motionen, att k. m:t måtte, såsom riks-
dagen 1863 föreslagit, göra Carclinska institu-
tet Jikställigt med universitetens medicinska
fakvåteter.
Denna gamla och mycket omskrifna fråga,
som företogs till behandling kl. 9 i går afton,
tedde sig att bli mycket seg, ty den törste
talaren, hr statsrådet Wennerberg, sysselsatte
sig med henne en timme i ett föredrag, som
både tid och utrymme neka oss att närmare
redogöra för. Han lemnade en omständlig
redogörelse för den medicinska frågans ut-
veckling och för sin ställnivg till densamma,
sökte förklara regeringens dröjsmål med att
fatta beslut i anledning af riksdagens ofvan-
nämde beslut dermed, att regeringen ej genast
kunde lyssna till det första missnöje, som
yttrade sig öfver institutets underordnade ställ-
ning, ty de vetenskapliga intressen, som här
stodo mot hvarandra, måste på öfvertygelsens
väg utkämpa striden, och förklarade slutligen,
att skall institutet vinna, hvad nu sökes, skall
man lossa på universiteternas band, så måste
man, för att vara rättvis, äfven lossa på iosti-
tutets band och lemna universiteternas med.
fakulteter tillträde till hufvudstadens kliniker.
Hr Ribbing upptog till besvarande åtskilligt
af hvad den föregående talaren anfört och
förklarade att han icke fann någon rättvisa
deri, att Carolinska irstitutet skulle ha lika
rättigheter och skyldigheter som universite-
terna, då det dertill icke egde erforderliga
Järarekraftor, samt yrkade bifs!l till sin mo-
on,
Hr Ribbing hade det missödet att finna sin
argumentation åhörd af endast ett fatal af
kammarens ledamöter, men ännu värre råkade
hans närmaste efterföljare, hr Leijer, ut, ty
under det han talade befann sig kammaren på
rörlig fot, och det måste betraktas som ett
mycket varmt intresse å hr Leijers sida för
den sak han förfäktado och äfven som ett
synnerligt stort mod, att han helt och hål
et syntes förbiso de borättigade anspråk
på att få komma hem och njuta nattens ro,
som kammarens ledamöter sökte göra gällande
genom både hör- och synbara tecken. Till
denna betraktelse måste referenten inskränka
sig rörande hr Leiiers anförande, då han icke
var i stånd att uppfatta talarens tankegång
under de 1la timmar, han med sitt tal för-
längde kammarens sammanträde, som först
afslöts sedan kl. slacit 12 och åhörarna alv