visat sig vilja göra allt för fosterlandet, utan af ekonomiska. Härvid understöddes han afhr O. B. Olsson, För bifall deremot till utskottets förslag talade hrr Hedin, Kallstenius, John Ericson och Törnfelt, den förste af dessa talare särskildt betonande det förhållandet, att det väl icko vore lämpligt att riksdagen nu invecklade styrelsen i nya svårigheter, vär denna styrelse visade sig med framgång sträfva derhän, att teaterns finanser en gång måtte bli tillfredsställande ordnade. Vid votering segrade också utskottet med 35 röster mot 78, Den andra diskussionen föranleddes af hr lHedins framställning om ett förhållande, som talaren antog hittills ha undgått riksdagens uppmärksamhet. Som statsrevisor hade talaren observerat, att till finansdepartementets disposition sedan lång tid stått ett belopp af 46,500 rdr, hvilket hufvudsakligen blifvit användt till pensioner, expenser o.s.v. Talaren ansåg denna speciela pensionsstat å sjunde hufvudtiteln vara af beskaffenhet, att riksdagen dertill ej skulle vilja anslå medel, hvarför han yrkade att detta belopp måtte nedsättas med 22,000 rdr. Statsrådet Wcern ingick ej i sjelfva gaken, utan hoppades endast att kammaren ej skulle fatta beslut i cn sak, som saknade all utredning, på grund af hvilken invändning hr Hedin frångick sitt första yrkande och anhöll att frågan måtte till utskottet återremitteras. Härtill lemnade kammaren emellertid icke sitt bifall, utan beslöt, genom votering med 85 röster mot 75, att den af hr Hedin väckta frågan vid innevarande riksdag skulle förfalla. Den tredijo frågan, som gaf anledning till debatt, var anslaget af 25,000 rdr till St Barthelemy, en debatt som dock inskränkte sig till ett utbyte af åsigter mellan hr Gumcmeius och chefen för finansdepartementet, hr Wern. Hr Gumelius, som helst skulle se att Sverige blefvo qvitt denna koloni, hvilken endast varit en dyrbar lyx och blir detta i ännu högre grad, önskade att det dertill utgående anslaget, på det att vederbörande måtte tvingas att ej öfverskrida sina tillgångar, för framtiden skulla förvandlas från förslagsanslag till ett reservationsanslag. Hr J. Rundbäck instämde. Hr Wern anmärkte att kolonien varit utsatt för ogynsamma förhållanden, hvarigenom dess inkomster minskats, under det att deremot utgifterna ökats, bland annat genom ökad lön till läkaren. Vid votering biföll kammaren med 88 röster mot 65 att anslaget i oförändrad form skall under år 1873 utgå. Öfriga bär ej berörda punkter rörande an slagen till finansdepartementet biföllos af kammaren utan diskussion. Härefter föredrogs kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande öfver väckta motioner angående Carolinska mediko-kirurgiska institutet. Såsom vi förut meddelat, bar utskottet afstyrkt hr Ribbings motion om en anhållan hos k. m:t att ånyo taga i ompröfning huru den medicinska undervisningen må ordnas till lämplig motsvarighet med sitt ändamål, men i stället förordat den af hr Liss O. Larsson väckta motionen, att k. m:t måtte, såsom riksdagen 1863 föreslagit, göra Carclinska institutet Jikställigt med universitetens medicinska fakvåteter. Denna gamla och mycket omskrifna fråga, som företogs till behandling kl. 9 i går afton, tedde sig att bli mycket seg, ty den törste talaren, hr statsrådet Wennerberg, sysselsatte sig med henne en timme i ett föredrag, som både tid och utrymme neka oss att närmare redogöra för. Han lemnade en omständlig redogörelse för den medicinska frågans utveckling och för sin ställnivg till densamma, sökte förklara regeringens dröjsmål med att fatta beslut i anledning af riksdagens ofvannämde beslut dermed, att regeringen ej genast kunde lyssna till det första missnöje, som yttrade sig öfver institutets underordnade ställning, ty de vetenskapliga intressen, som här stodo mot hvarandra, måste på öfvertygelsens väg utkämpa striden, och förklarade slutligen, att skall institutet vinna, hvad nu sökes, skall man lossa på universiteternas band, så måste man, för att vara rättvis, äfven lossa på iostitutets band och lemna universiteternas med. fakulteter tillträde till hufvudstadens kliniker. Hr Ribbing upptog till besvarande åtskilligt af hvad den föregående talaren anfört och förklarade att han icke fann någon rättvisa deri, att Carolinska irstitutet skulle ha lika rättigheter och skyldigheter som universiteterna, då det dertill icke egde erforderliga Järarekraftor, samt yrkade bifs!l till sin moon, Hr Ribbing hade det missödet att finna sin argumentation åhörd af endast ett fatal af kammarens ledamöter, men ännu värre råkade hans närmaste efterföljare, hr Leijer, ut, ty under det han talade befann sig kammaren på rörlig fot, och det måste betraktas som ett mycket varmt intresse å hr Leijers sida för den sak han förfäktado och äfven som ett synnerligt stort mod, att han helt och hål et syntes förbiso de borättigade anspråk på att få komma hem och njuta nattens ro, som kammarens ledamöter sökte göra gällande genom både höroch synbara tecken. Till denna betraktelse måste referenten inskränka sig rörande hr Leiiers anförande, då han icke var i stånd att uppfatta talarens tankegång under de 1la timmar, han med sitt tal förlängde kammarens sammanträde, som först afslöts sedan kl. slacit 12 och åhörarna alv