han är, framstryksnde i oerhörda stim, Han skulle säkerligen öfverbetolka hafven, om han ej hade sådana fiender som scorpaenan (drakhufvudet) och — menniskan. I en enda toraskhona har man, säger Jules Verne, räknat ända till elfva millioner törmkorn. Det är förnämligaet fråistnän, engelsmän, amerikanare; datibkat och norrmän som fånga torsk i tusental. Man förtär dem ioerhörd myckenhet, och utan dessa fiskars förvånande fruktsamhet skulle de snart vara utrotade. Endast i Enogland och Amerika användas femtusen fartyg med en styrka af sjuttiofemtusen ma troser vid torskfisket, Hv.rje fartyg fångar i medeltal fyrtiotusen torskar, hvilket gör tjugufem millioner. Vid Norges kuster är resultatet detsamma, Mickel räf såsom sjöman. Från Sköfde berättas: En beskedlig bondgumma här i orten saknade hvarje morgon några dagar å rad i början af månaden en eller ett par af sina kära höns, utan att kunna uppt hvar; de tagit vägen. En morgon får hon dock se, vid en blick utåt den vid stugan liggande Fäningesjön, en kostlig syn. Fn af hennes älsklingar låg död på ett stort isstycke och dess banoman, en vacker räf, sprang åt alla kanter på isstycket, tydligen visande stort mi nöje och bekymmer öfver sitt oförmodad . manskap. Gumman sprang bort i en grannstuga ti!l en der boende ung skytt; debne var ej sen utt nappa det laddade geväret af väggen och skynda till stranden. Hållet var dock för långt, hvadan han måste på afstånd å stranden följa isstycket, som gjorde ganska god fart, med mickel som besättningskarl och segel på samma gång. Gång på gång neddoppade räfven sin tass i vattnet, för att försöka simma i land men drog densamma alltid hastigt tillbaka, trolignn tyckande vattnet vara för kallt. Efter öfver en timmes seglats strandade isstycket på den långgrunda stranden och vår jägare skyndade fram för att göra sig ett lätt byte. Mickel kastade sig då hufvudstupai sjön, gjorde några, som det synt2s. stora ansträngningar för att komma i land och blef liggande i det grunda vattnet, troligen qväfd af detsamma, det stackars djuret. Glad öfver att ej behöfva lossa något saott, utan att på lättare sätt få fatt i mickel, vadar skytten ut, drar den döde mickeln i land och återvänderj med honom, kastad öfver ryggen, triumferande till gammans stuga. Denna, glad öfver att vara qvitt sina älsklingars buse, biuder den unge skytten in på en kopp kaffe. Mickel, såsom nu varande alldeles oskadlig, kastas på marken vid stugudörren, medan kaffetåren inmundigas. Gumman och skytten sitta inne vid fönstret i stugan, med förtjusning smuttande på den kära tåren, då hastigt ett skri höres. Man kan ej misstaga sig från hvem deotta uppgafs: en blick kastas genom fönstret, tillräckligt tidigt för att varseblifva — mickel, galopperande till skogs, nu ej hafvande nöjt sig med en af hönorna, utan med alla dessas herrskare, en på herregården af gumman såsom raritet till skänks erhållen — kinesisk tupp. Mickel har ej sedan låtit höra af sig, troligen rädd för ett lika farligt äfventyr som detta och hvilket han kanskö ej så lätt skulle kunna komma helskinnad ifrån genom en låtsad död. Från Höpenhamn. En dräng bad sin herre att låna honom 1 rdr. — Den skall du väl ha till lotteriet, sade husbonden; jag känner nog dig och dina likar. Ni latmaskar idas icke arbeta, utan fresta lyckan genom att spela på lotteriet. — Nej, herre, svarade drägen; jag spelar aldrig, men gossen, herrns son, bad mig att lägga ut för sig till en lott och jag har inga pengar, för jag har lånat frun mina sista till samma ändamål, Sjelfmord 1 följd af sinnesretMghet. Från Paxton skrifves till Hemlandet i Chicago: Den 3 januari afhände sig ett vift fruntimmer, två mil vester om staden, lifvet genom intagande af stryknin. Hon var född af amerikanska föräldrar, vid namn Britton, och gift med en vår landsman, John 8. Johnson. Enligt vittnesförhören, synes orsaken till hennes olyckliga gerning ha varit äktenskaplig osämja, i det hon, af ett särdeles retsamt lynne, icke kunde lida att mannen umgicks med sina laudsmän, hvilket hon ansåg vara för sig förnedrande. Hon harmades, om han allenast besökte sin egen svåger, äfven en landsman, hvilken han derför icke på en månad sett. Dagen förut hade han varit inne i staden och på qvällen hade mellan makarne förekommit en liflig träta af förenämda anledning. En gång tillförene hade hon försökt hänga sig, men upptäcktes i tid af mannen för att den gången räddas undan döden. TJn natt, någon tid förut, hade hon stigit upp med förklaring att hon ville taga gift, blandat något i en kopp och utdruckit det, men det hade ingen verkan på henne, hvarför mannen trodde att hon blott velat skrämma honom. Detta gjorde väl att han icke sökte förhindra henne vid det olyckliga tillfället. Då han kom tillbaka, sade hon sig hafva tagit stryknin, och då han trodde det vara skämt, tillade hon: I fooled you before, but I have not this time. Hon dog vid pass en timme derefter. Giftet hade hon skaffat sig genöm sin egon därboende fader, under föregifvande att vilja löda råttor. För sin ogifta syster hade hon emellertid dagen före dådet visat giftflaskan, med förklaring att hon ämnade taga giftet. men systern tog det för skämt. Den olyckliga var blott tjugu år gammal, och gift sedan två år, efterlemnade hon ett litet barn på nio månadar. Johnson säges, i en här utkommande tidning, vara cen flitig man och god medborgare, och den dödas moder har intygat, att dottern aldrig klagat öfver misshandling å mannens sida. En sådan ända kan då, hvad som räknas för itet nog, ett retligt lynne medföra. Det är rele en tamlisan vängscsa mening att äiltenskan