han är, framstryksnde i oerhörda stim, Han
skulle säkerligen öfverbetolka hafven, om
han ej hade sådana fiender som scorpaenan
(drakhufvudet) och — menniskan. I en
enda toraskhona har man, säger Jules Verne,
räknat ända till elfva millioner törmkorn. Det
är förnämligaet fråistnän, engelsmän, ameri-
kanare; datibkat och norrmän som fånga torsk
i tusental. Man förtär dem ioerhörd mycken-
het, och utan dessa fiskars förvånande frukt-
samhet skulle de snart vara utrotade. Endast
i Enogland och Amerika användas femtusen
fartyg med en styrka af sjuttiofemtusen ma
troser vid torskfisket, Hv.rje fartyg fångar i
medeltal fyrtiotusen torskar, hvilket gör tjugu-
fem millioner. Vid Norges kuster är resulta-
tet detsamma,
Mickel räf såsom sjöman. Från
Sköfde berättas: En beskedlig bondgumma
här i orten saknade hvarje morgon några da-
gar å rad i början af månaden en eller ett par
af sina kära höns, utan att kunna uppt
hvar; de tagit vägen. En morgon får hon dock
se, vid en blick utåt den vid stugan liggande
Fäningesjön, en kostlig syn. Fn af hennes
älsklingar låg död på ett stort isstycke och
dess banoman, en vacker räf, sprang åt alla
kanter på isstycket, tydligen visande stort mi
nöje och bekymmer öfver sitt oförmodad .
manskap. Gumman sprang bort i en grann-
stuga ti!l en der boende ung skytt; debne var
ej sen utt nappa det laddade geväret af väg-
gen och skynda till stranden. Hållet var dock
för långt, hvadan han måste på afstånd å stran-
den följa isstycket, som gjorde ganska god
fart, med mickel som besättningskarl och se-
gel på samma gång. Gång på gång neddop-
pade räfven sin tass i vattnet, för att försöka
simma i land men drog densamma alltid ha-
stigt tillbaka, trolignn tyckande vattnet vara
för kallt. Efter öfver en timmes seglats stran-
dade isstycket på den långgrunda stranden och
vår jägare skyndade fram för att göra sig ett
lätt byte. Mickel kastade sig då hufvudstupai
sjön, gjorde några, som det synt2s. stora an-
strängningar för att komma i land och blef
liggande i det grunda vattnet, troligen qväfd
af detsamma, det stackars djuret.
Glad öfver att ej behöfva lossa något saott,
utan att på lättare sätt få fatt i mickel, vadar
skytten ut, drar den döde mickeln i land och
återvänderj med honom, kastad öfver ryggen,
triumferande till gammans stuga. Denna, glad
öfver att vara qvitt sina älsklingars buse,
biuder den unge skytten in på en kopp kaffe.
Mickel, såsom nu varande alldeles oskadlig,
kastas på marken vid stugudörren, medan kaffe-
tåren inmundigas. Gumman och skytten sitta
inne vid fönstret i stugan, med förtjusning
smuttande på den kära tåren, då hastigt ett
skri höres. Man kan ej misstaga sig från
hvem deotta uppgafs: en blick kastas genom
fönstret, tillräckligt tidigt för att varseblifva
— mickel, galopperande till skogs, nu ej haf-
vande nöjt sig med en af hönorna, utan med
alla dessas herrskare, en på herregården af
gumman såsom raritet till skänks erhållen —
kinesisk tupp. Mickel har ej sedan låtit höra
af sig, troligen rädd för ett lika farligt äfven-
tyr som detta och hvilket han kanskö ej så
lätt skulle kunna komma helskinnad ifrån ge-
nom en låtsad död.
Från Höpenhamn. En dräng bad
sin herre att låna honom 1 rdr.
— Den skall du väl ha till lotteriet, sade
husbonden; jag känner nog dig och dina likar.
Ni latmaskar idas icke arbeta, utan fresta
lyckan genom att spela på lotteriet.
— Nej, herre, svarade drägen; jag spelar
aldrig, men gossen, herrns son, bad mig att
lägga ut för sig till en lott och jag har inga
pengar, för jag har lånat frun mina sista till
samma ändamål,
Sjelfmord 1 följd af sinnesret-
Mghet. Från Paxton skrifves till Hemlan-
det i Chicago: Den 3 januari afhände sig ett
vift fruntimmer, två mil vester om staden,
lifvet genom intagande af stryknin. Hon var
född af amerikanska föräldrar, vid namn Brit-
ton, och gift med en vår landsman, John 8.
Johnson. Enligt vittnesförhören, synes orsaken
till hennes olyckliga gerning ha varit äkten-
skaplig osämja, i det hon, af ett särdeles ret-
samt lynne, icke kunde lida att mannen um-
gicks med sina laudsmän, hvilket hon ansåg
vara för sig förnedrande. Hon harmades, om
han allenast besökte sin egen svåger, äfven en
landsman, hvilken han derför icke på en må-
nad sett. Dagen förut hade han varit inne i
staden och på qvällen hade mellan makarne
förekommit en liflig träta af förenämda anled-
ning. En gång tillförene hade hon försökt
hänga sig, men upptäcktes i tid af mannen för
att den gången räddas undan döden. TJn natt,
någon tid förut, hade hon stigit upp med för-
klaring att hon ville taga gift, blandat något i
en kopp och utdruckit det, men det hade in-
gen verkan på henne, hvarför mannen trodde
att hon blott velat skrämma honom. Detta
gjorde väl att han icke sökte förhindra henne
vid det olyckliga tillfället. Då han kom till-
baka, sade hon sig hafva tagit stryknin, och
då han trodde det vara skämt, tillade hon:
I fooled you before, but I have not this
time. Hon dog vid pass en timme derefter.
Giftet hade hon skaffat sig genöm sin egon
därboende fader, under föregifvande att vilja
löda råttor. För sin ogifta syster hade hon
emellertid dagen före dådet visat giftflaskan,
med förklaring att hon ämnade taga giftet.
men systern tog det för skämt.
Den olyckliga var blott tjugu år gammal, och
gift sedan två år, efterlemnade hon ett litet
barn på nio månadar. Johnson säges, i en här
utkommande tidning, vara cen flitig man och
god medborgare, och den dödas moder har in-
tygat, att dottern aldrig klagat öfver misshand-
ling å mannens sida.
En sådan ända kan då, hvad som räknas för
itet nog, ett retligt lynne medföra. Det är
rele en tamlisan vängscsa mening att äiltenskan