(Ur vår korrespondens från Paris). Paris den 28 februari, Barthelemy St Hilaires bref. Alla andra politiska tilldragelser äro för närvarande trängda i skuggan af hr Barthålemy St Hilaires bref. Hr Barthelemy St Hilaire är, som bekant, Thiers kabinettschef och språkrör. Med anledning af en ifrån gcneralrådet i Meurtheet-Moselles aflåten republikansk adress, har han till presidenten för detta hr Varray, hvilken på samma gång är deputerad inationalförsamlingen, sändt en gkrifvelse, som i går publicerades i Sitele och som sedan dess utgör föremålet för alla samtal och i dag skall föranleda en interpellation i kammaren. I denna skrifvelse, hvilken kan anses såsom en själaringnivg öfver aftalet i Bordeaux, heter det bland annat: Presidenten uppdrager mig att lyckönska Eder till de känslor, som I uttrycken. Vid flera tillfällen såväl från tribunen som i offentliga handlingar bar han sjelf gifvit de mest formliga förgiikringar om sitt beslut att orubbad bevara den vård af republiken som blifvit honom anförtrodd. I kunnen vara förvissade att alla hans ansträngningar skola utgå på ats hålla detta löfte. Den lag, som han i går (den 21 februari) framlagt för nationalförsamlingen utgör derpå ett nytt bevie. Vi vänta deraf den bästa verkan. Hela den monarkiska sidan af kammaren har känt sig djupt träffad af denna öppna förklaring för republiken, under det att de republikanska organerna triumfera. Från regeringens sida lärer dock sedermera ha förklarats att brefvet endast uttrycker hr St Hilaires enskilda mening. Det legitimistiska baneret. Det bangr, som den franska deputationen från Lille förärat Henrik V, beskrifves såsom i sitt slag utomordentligt praktfullt. Det är af hvitt siden, förfärdigadt i Lyon, peströdt med de gyldene liljorna; i midten är Frankrikes vapen uppburet af två englar och omgifvet med ordenskedjan till helgeandsorden samt med devison Fide Spes (Tro, hopp). Baneret är vidare försedt med en tjock guldfrans, och fanstången är helt och hållet beklädd med röd emalj, framställande scener ur Frankrikes historia. Det säges vara de största emaljstycken, som hittills blifvit utförda. Rättegången mot f. d. prefekten lanvier de ia Motte. Alla tidningar tro uppfyllda med referater från rättegången mot f. d. prefekten Janvier de la Motte. Den anklagade har under hela förböret visat sig lugn och kallblodig. Hans försvarssystem går ut derpå, att han i sin egenskap af prefekt kunnat använda departementets kassa för allwänna bebof och derigenom ofta kommit att anticipera utgifter, hvilka af generalrådet ännu icke hade blifvit godkända. Det skall också, efter hans utiago, ofta ha händt, att nödiga medel icke funnos att tillgå i departementskassan och att han vid sådana tillfällen af vissa enskilda tillgångar gjort törskotter, för hvilka han sedan betäckt sig när tillfällv gifvits. Enligt mångas uppfattning är den anklagades brottsligheticke eå stor som anklagelseakten framstiller densamma; han har, säger man, utan tvifvel gjort sig skyldig till en grof felaktighet och en ofantlig lättsinnighet i sin förvaltning, men likväl icke till några sådana handlingar som lagen kan straffa, ifven om den måste uttala ett allvarsamt klander mot ett dylikt sätt att handskas med den administrativa mekanismen. — Jen stor mingd vittnen ha redan blifvit hörda och flera af dem, ehuru tillkallade från åklagaremaktens sida, ha vittnat till hans fördel, deribland åtskilliga mairer och medlemmar af generalrådet ivom departementet. Det vigtigaste vittnet, som hittills förekommit mot den anklagade är mairen i Evreux, hr Deschamps, hvilken dock sedan många år var en personlig fiende till sin prefekt. Hans vittnesmål rörer den förut omtalade kreatursu!etillningen och landtbruksmötet i Evreux, hvarvid Janvier de la Motte hade icke allenast elösat med det allmännas medel utan äfven lagat så, at hans enskilda utgifter blifvit betäckta med dessa. Den anklagade redogör å sin sida ganska fullständigt för hvad som af vittnet och anklagelseakten härvid lagts honom till last. Han menar, att man hade gifvit honom fria händer, att man under mötet fann allt hvad han gjorde förträffligt, men att när dagen för liqvidationen kom man hade börjat tala om administrativa påtryckningar från hans sida. Andra vittnen meddela åtskilliga upplysningar om den anklagades enskilda förhållanden, hvaraf det framgår dels att han inlåtit sig i penningetransaktioner med mycket illa kil personer, dels att hans privata lif varit af skiligen omoralisk art. En polisagent från Paris omtalar i detta hänseende en mängd skandalösa -saker om hans kärleksförbindelser och äfventyr i Paris, dit han brukade göra täta resor. Han hade en tid baft till mätress mad:lie Crenisse vid Palais Royal-teatern och denna hade kostat honom 400,000 frank. En hel lista på hans älskarinnor meddelades; deribland figurerade namnen på bekanta aktriser sBåsom Renault, Blanche Pierson m. fl. — En mad. Blanchard vittnar att hennes dotter hade blifvit försörjd af den anklagade, men måste erkänna att bon för en summa at 3,500 frank bade återtegit den stimning mot honom, som hon låtit utställa. — En skomakare vid namn Plichou berittar, att den anklagade, såsom vilkor för den penningehjelp vittnet sökte erhålla i prefekturen, hade begirt art denne skulle föra sin styfdotter till honom genom trädgårdsporten. Den anklagade förnekar ned stor energi detta vittnesmål, nvilket åstadnr hland åhuätvarna oft hmmm w HR GÅ Atnn co