Jag föratsade då att ni till sist skulle besluta
er för att taga mig till er make. Och min
profetia har slagit in. Nu åter förutsäger
jag att ni till sist äfven skall älska mig, ty
säkert är att ingen ädel, ingen sann qvinna
förmår i längden motstå en mans kärlek, så
vida denna är verklig och äkta.
— Himlen gifve att ni har rätt! svarade
Marie suckande.
Det var nu den för deras giftermål utsatta
dagen. Marie befann sig allena i sitt rum.
Hon satt tillbakalutad mot den med dyrbart
sidentyg beklädda soffan och betraktade med
sorgsna, intresselösa blickar de skatter, som
på bord och stolar lågo utbredda framför
henne.
Sir Edward hade i dag skickat henne sina
bröllopspresenter. Deribland fanns allt, gom
eljest brukar glädja en ung och vacker fru.
Men Marie erfor icke den ringaste glädje,
och denna fullkomliga likgiltighet syntes henne
sjelf besynnerlig och gjorde henne ännu mera
nedstämd. Hon skulle ha varit så glad, om
hon märkt att en enda stråle af lyckans
stjerna börjat lysa i hennes hjerta, men hon
fann hos gig ingenting annat än ledsnad, trött-
het och ett kyligt lugn.
Hon betraktade helt nedslagen skatterna
omkring sig och tänkte på huru outsägligt
gerna hon skulle afsäga sig alla dessa saker,