nog, finner ni mig just nu i begrepp att före-
taga en promenad. Var så god och kom igen
en annan gång, om jag får be!
Och helsande på honom helt flyktigt, mot-
tog hon den arm, som fursten artigt bjöd
henne, samt försvann i trappan.
Arthur stod några sekunder alldeles mållös
af häpnad och såg efter henne. Derpå brast
han ut i ett högljudt skratt, som räckte en
god stund. Han hade fullkomligt uppfattat
den komiska sidan af denna scen, hvari han
sjelf helt oförmodadt kommit att spela en bi-
roll; och verkligen vederqvickt samt uppmun-
trad, begaf han sig härefter med raska steg
till sitt hem.
Anton mottog honom med bekymrade, kär-
leksfulla blickar.
— Att skicka hem vagnen! sade han, ska-
kande på hufvudet. Huru har herr baron
kunnat vara nog oförsigtig att gå en så lång
väg till fots? Hvad skall läkaren nu säga?
— Lugna dig, min gubbe. Vi skola hädan-
efter nödgas vänja oss vid att gå till fots
eller rida på osgadlade hästar? Har du mod
till slikt, Anton?
— Åh! har jag väl fått en häst, så skall
jag nog icke sakna mod till att rida på honom.
— Ja, hästar kommer det inte att bli någon
brist på. Du kan fånga en ny för hvar dag,
om du behagar.