hh
Skulle denne herre möjligen vara min efter-
trädare, Idas nya första kärlek? sade han
till sig sjelf.
När han uppnått dörren till den vackra ak-
trisens våning, förblef han stående en stund
obeslutsam och lutade sig mot väggen; ty han
kände sig helt trött. Den långa vägen och
sinnesrörelsen hade utmattat honom ; han ville
hvila sig och hemta ny kraft, innan han drog
på klocksträngen.
Plötsligt hördes innanför tamburdörren mun-
tert skratt och en glädtig, skämtande stämma.
Det var Idas röst; men ingenting hos denna
röst förrådde att den man, som Ida tusen
gånger svurit en evig kärlek, i sex veckors
tid legat sjuk och värit skiljd från henne.
Det tycktes emellertid som om aktrisens
stämma fortfarande utöfvade sin gamla, hem-
lighetsfulla inflytelse på Arthur; ty han reste
sig genast upp, antog en beslutsam min och
höjde armen för att ringa.
Men i samma ögonblick öppnades dörren,
och en högrest, äldre herre med kraschan på
bröstet trädde ut, åtföljd af den förtjusande
Ida Neormina.
Hon stod nu midt framför Arthur, hennes
blick mötte hans, men hön hvarken rodnade
eller bleknade; icke en enda muskel i hennes
ansigte rörde Big.
— Ack, herr baron! gade hon. Ledsamt