hh Skulle denne herre möjligen vara min efterträdare, Idas nya första kärlek? sade han till sig sjelf. När han uppnått dörren till den vackra aktrisens våning, förblef han stående en stund obeslutsam och lutade sig mot väggen; ty han kände sig helt trött. Den långa vägen och sinnesrörelsen hade utmattat honom ; han ville hvila sig och hemta ny kraft, innan han drog på klocksträngen. Plötsligt hördes innanför tamburdörren muntert skratt och en glädtig, skämtande stämma. Det var Idas röst; men ingenting hos denna röst förrådde att den man, som Ida tusen gånger svurit en evig kärlek, i sex veckors tid legat sjuk och värit skiljd från henne. Det tycktes emellertid som om aktrisens stämma fortfarande utöfvade sin gamla, hemlighetsfulla inflytelse på Arthur; ty han reste sig genast upp, antog en beslutsam min och höjde armen för att ringa. Men i samma ögonblick öppnades dörren, och en högrest, äldre herre med kraschan på bröstet trädde ut, åtföljd af den förtjusande Ida Neormina. Hon stod nu midt framför Arthur, hennes blick mötte hans, men hön hvarken rodnade eller bleknade; icke en enda muskel i hennes ansigte rörde Big. — Ack, herr baron! gade hon. Ledsamt