-—-— Uv rutan, så att Anton icke kunde se hans an Bigto. — Har du någonting nytt från teatern ati förtälja? sade han slutligen. — Nej, ers nåd. — Aftonen före den dag, då jag insjuknade, debuterade en ung dam för första gången : Julias roll. Vet du, hvad det blifvit af henne? — Ah, fröken Marie! Hon är engagerad vid hofteatern; man påstår, att hon har en ofantligt hög aflöning. Men som det tycks behagar henne icke teaterlifvet, ty hon skall nu lemna scenen för alltid och gifta sig med den , rike engelsmannen sir Edward Smith — ers nåd känner honom ju? Jag träffade teaterns gamle hårfrisör på gatan, och han berättade detta för mig. I morgon står bröllopet och sedan reser det unga, nygifta paret genast till England. —— I morgon står bröllepet, mumlade Arthur i det en tår frambröt ur hans öga. Derefter nedsjönk han i en fåtölj och sade: — Lemna mig ensam, Anton; jag vill sofva Han utbredde näsduken öfver sitt ansigte gom om det starka dagsljuset besvärade honom och Anton smög sig ut så tyst och försigtig: han kunde, för att vaka utanför tamburdörrer som en bandhund, på det ingen måtte ring: och derigenom måbända störa hans busbonde: sömn.