Beslutet. Mellan kulisserna Btod Marie, blek och darrande af otålighet. Ridån gick långsamt upp, småningom blef salongen synlig som ett ofantligt, svart, böljande haf. Der stodo menniskorna hufvud vid hufvud på parterren, der var den fullsatta amfiteatern, der ändtligen första radens praktfulla loger, och vidare andra, tredje raden. Det dröjde en stund innan Maries ögon hunno vänja sig vid den öfverraskande anbblicken af detta grymma, nyckfulla vidunder, som kallas publiken, det dröjde en stund, innan hennes bländade ögon åter kunde se. Och nu, nu såg hon honom, visserligen icke tydligt redan, men hon kände, att det var han, hennes klappande hjerta, hennes darrande läppar, den smärtsamma hänförelse, som bemäktigade sig hela hennes själ, sado henne att det var han. Och hon stirrade på honom, till dess hennes ögon åter förblindades af tårar,