Bonapartisternas sträfvan att störta republiken. Det märkliga telegram vi i går afton erhöllo, om en af franska regeringen framstäld begäran att nationalförsamlingen må bemyndiga henne till utomordentliga åtgärder mot de bonapartistiska stämplingarne, får sin förklaring af nedanstående redogörelse för något som förliden fredag föreföll i församlingen. Det var en interpellation till inrikesministern. Hr Mestreau framställde den, Han sade: Sedan jag fick äran blifva ledamot af denna församling har jag aldrig tagit till ordet för att anklaga politiska motståndare eller begira tryckfrihetsåtal. Då jag nu frångår min vanliga tystnad egker det i anledning af en hindelse, som hotar allmänna säkerheten, om den än icke sätter henne i fara. Ni ha troligen redan förstått att jag härmed afser en bonapartistisk pumflett och ni fatta väl den djupa afsky, hvarmed jag rör vid ett sådant imne. (Bifall.) För några dagar sedan skref mairen uti en kommun af milt departement till mig att det bonapartistiska viärfvaresällskapet med hvarje dag blef alltmera oförsynt, och han tillade att ett af cess verksammaste medel var utdelning i smyg af en almänacka, som från början till slutet utbasunar den store mans lof, hvilken, efter att på stranlen vid Boulogne :a för trettio år sedan första gången låtit sitt ljus lysa för menniskorna, slutade sin bana på ort och sitt som vi alla känna. Jag håller denna pamflett i min hand, dess titel är ganska oskyldig: LAbeille (Biet). Hvad dess honing angår, så är den sannerligen icke ämnad åt församlingen. (Skratt.) På titelbladet här den en undertitel: -som åsyftar att väcka ert förtroende, ty den kallar sig för den landtliga almanackan. (Skratt.) Man skulle kunna tro att det vore en samling idyller, pastoraler och eckloger. Men när man bliddrar igenom deesa usla blad mirker man snart sitt misstag. Jag skall icke meddela långa utdrag derur, utan blott läsa upp ett par. Det första angår den högtidliga omrögtning i Bordeaux, då ni förklarade kejsaren afsatt. Så hir lyda de strofer, i hvilka församlingen gröfre svärtas än som någonsin skett: En af församlingens första åtgärder var att förklara, det allmän omröstning hade uttalat kejsarens afsittning. Denna förklaring stadfister och fulländar en af de-skändligaste handlingar i våra tideböcker, nemligen förräderiet den 4 september, hvilken dag den besegrade monarken blef öfvergifven och då franska armåns nederlag begagnades som medel att störta honom. Historien skall säga att denna försarling, ledd af hat, handlade utan känsla af billighet och rättvisa och vanhedrade sig genom något som, mer än någonting annat, hur lågt det in må vara, kan bringa en man att rodaa och hvilket offentliga korporationer sillan göra sig skyldiga till — en lögn. Några deputerade som deltogo i denna vanirande session utmirkte sig synnerligen genom sitt skamliga förhållande. Denna session var, genom lera ledamöters feghet och radikalernes (Bergets) ursinne, vilrdig konventets afskyviärdaste dagar. (Rop af: VOh! oh! och Nog!) Ja, mina herrar, detta är nog, och jag ämnar ej fortsätta. Tillåten mig doek lisa upp några räder längre fram rörande ett annat ämne — kejsarens hjeltemod. (Skallande skrattsalfvor. En röst: