icke vid den obarmhertiga verldens klippa, för
att jag sålunda fjettrad må evigt klaga och
förtvifla! O, tag mig antingen i dina armar
och lyfta mig upp till dig bland stjernorna,
eller störta mig ned i afgrunden, på det mina
lemmar må sönderslåg och mitt arma hjerta
finna ro! O, ännu on gång förlåt mig, Maric,
att jag vill förråda vår ljufva hemlighet och
prisgifva dig åt menniskornas grymma blickar!
Hittills har du varit min, endast min, och jag
allena var den prest som dagligen tillbad dig.
Nu skall du gå ut, för att öfver hela verlden
prodika skönhetens religion. Farväl, Marie,
mitt helgon, farväl! Jag kysser dig för sista
gången. I dag är du ännu en orörd Psyche;
när jag återser dig, skola andras blickar ha
vanhelgat dig, och du skall icke mera vara
någonting annat än en skön qvinna, Farväl!
Han kysste statyns fot. Derpå stog han
beslutsamt upp, betäckte åter gruppen med
duken samt gick att tillkalla de bärare, som
skulle flytta konstverket till akademiens lokal.
Konstdomrarnoe.
Do inträdde högtidligt i salen den ene efter
den andre, dessa akademins herrar professo-
rer, och deras högdragna miner förrådde, att
de voro genomträngda af öfvertygelsen om sin
egen stora betydenhet och sitt utomordentliga
värde.
Hvilka voro då dessa mär, som ödet kallat