-— 1850 — Och Marie fick icke ana hvad han led. Hon fick icke märka det ringaste af dessa på en gång bittra och ljufva marter, som hon tillskyndade homom. Han visste väl, att hon rädd och kall skulle vända sig bort ifrån honom och öfvergifva honom, om hon erhölle kännedom om hans hemlighet, om hon finge veta, att hennes broder brutit sin heliga ed och icke mera ville erkänna henne som sin syster. Det lyckades honom verkligen att le och se glad ut; han lät sina sår blöda inåt... Men purpurrosorna på hans kinder blefvo större och mera lågande, grafblommorna frodades, ty han vattnade dem med sitt hjertblod och sina hemliga tårar. Marie såg intet, anade intet af hans lidande. Hon visste ej, att han undflydde henne, att han stängde in sig i sin atelier, blott för att ej behöfva lida de qval, som sammanvaron med henne förorsakade honom. Hon trodde honom vara sysselsatt med att fullborda sin grupp, och trogen sitt gifna löfte, försökte hon aldrig att komma in till honom i ateliern. Den förtroliga, fridfulla sammanlefnaden hade tagit en ända. Allt digrare moln upptornade sig på deras framtids himmel, hvilken Victor en gång hade föreställt sig så klar och solbelyst; och ofta, då smärtan öfverväldigade den unge mannen och förjagade sömnen från hans hviloläger, bad han Gud så innerligt att han måtte få dö och dymedelst bli befriad