-— 1850 —
Och Marie fick icke ana hvad han led.
Hon fick icke märka det ringaste af dessa
på en gång bittra och ljufva marter, som hon
tillskyndade homom. Han visste väl, att hon
rädd och kall skulle vända sig bort ifrån
honom och öfvergifva honom, om hon erhölle
kännedom om hans hemlighet, om hon finge
veta, att hennes broder brutit sin heliga ed
och icke mera ville erkänna henne som sin
syster. Det lyckades honom verkligen att le
och se glad ut; han lät sina sår blöda inåt...
Men purpurrosorna på hans kinder blefvo
större och mera lågande, grafblommorna fro-
dades, ty han vattnade dem med sitt hjert-
blod och sina hemliga tårar.
Marie såg intet, anade intet af hans lidande.
Hon visste ej, att han undflydde henne, att
han stängde in sig i sin atelier, blott för att
ej behöfva lida de qval, som sammanvaron
med henne förorsakade honom. Hon trodde
honom vara sysselsatt med att fullborda sin
grupp, och trogen sitt gifna löfte, försökte
hon aldrig att komma in till honom i ateliern.
Den förtroliga, fridfulla sammanlefnaden hade
tagit en ända. Allt digrare moln upptornade
sig på deras framtids himmel, hvilken Victor
en gång hade föreställt sig så klar och sol-
belyst; och ofta, då smärtan öfverväldigade
den unge mannen och förjagade sömnen från
hans hviloläger, bad han Gud så innerligt att
han måtte få dö och dymedelst bli befriad