Vvalhalls gudar dansande i Italien.
I ett resebref från Italien till Sydsvenska
Dagbladet Snällposten förekommer, bland an-
nat, följande af mera specielt intresse för
svenska läsare. Sedan författaren skildrat Be-
fana-festen på trettondagsafton fortsätter han:
Jag och mitt sällskap l-mnade likväl detta
glada lif tidigare för att på Apollo-teatern, Roms
förnämsta scen, åskåda en balett med det för en
nordbo lockande namnet La Dea di Valhalla,
komponerad af Villustre coreografo Pasquale
Borsi. Den skulle gifvas mellan andra och
tredje akten af Rigoletto. Efter våra begrepp
är det sällsamt nog att genom uppförandet af en
balett midt i en stor. opera-seria förstöra stäm-
ningen. Men det är så landets sed: baletten
hör nödvändigt till hvarje väl konditionerad
teaterföreställniug.
sAtt aftonens balett skulle innehålla någon
synnerlig djup uppfattning af den fornnordiska
mytologien, hade vi just icke väntat. Niärredan
i Tyskland en sådan man som Richard Wagner
i sin Walkiäre kunnat så grundligt missförstå
Asaläran, att man i hans Odin och Frigga mera
återfann Jupiter och Juno och deras från de
klassiska skalderna vilkända, illakända äkten-
skapliga förhållanden, än Eddans skildring af
öfverguden och hans maka — huru mycket värre
skulle det icke bli här i Italien?
Den nordiska mytologi, som vi här fingo till
lifs, var också af det underligaste slag. Om
konstnären gjort några studier i denna riktning,
så vill jag slå vad att de inskränkt sig till hvad
han möjligtvis kunnat iohemta af affischen till
Boursonvilles Thrymskvide, om tilläfventyrs
en sådan, väl utsuddad och sönderrifven, har
förirrat sig hit ned i hans händer. Utom 5 eller
6 nordiska namn finns intet, som antyder att han
haft någon aning om hvad: Valhall och dess gu-
dar egentligen voro. Odin går med istappar i
skägget; Loke harsitt tillhåll i Hekla och är
eldens gud, Tyr är hans budbärare och protegå.
Bland Valhalls invånare äro utom gudar och
valkyrior äfven geniert och houris, samt 2
heroer, Fenref och Bardero, hvilka gå omkring
i turbaner och se präktiga ut. Odin har en page,
hvilken som Mercurius är utrustad med en ca-
duc6, Thor släpar på en Herkul-sklubba. En
nordisk furste uppträder, vid namn Herrard och
med en vapendragare, som heter Dog Dog. Hans
hofmin äro kostymerade mera som kineser än
som nordbor.
Handlingen i baletten, så vidt jag kunde för-
stå pantomimen, var ungefär följande: Freja,
sOdios budbärarinna, kommer ned till jorden
och förälskar sig i en prins Ragnar, som redan
förut är förlofvåd med prinsessan Thola. Han
öfverger emellertid denna och besvarar Frejas
ömma låga. Stora förvecklingar, svartsjuka, dol-
kar 0. 8 v, När Tholas pappa kommer med
ennan och äktenskapskontraktet för att tvinga
bpanr att skrifva under(!), säger denne tvärt
nej. Freja har emellertid blifvit af med en slöja,
som var den talisman, på hvilken hennes lycka
berodde. Han hemfaller derföre i Lokes våld,
och med hvarjehanda trollkonster söker denne
att få henne till fru åt sin gode vän Tyr. Men
hur. det är, har Ragnar i sista ögonblicket lyc-
kats återfinna slöjan, och presenterar den nu för
Loke, hvilken förfärad och tillintetgjord, som
Mefistoteles, sjunker ned under jorden. Och så
visar sig i sluttablån Valhell, arrangeradt å la
Olympen, till hvilken det unga paret skulle stiga
upp. Tyvärr hade någon oordning i maskineriet
inträffat, och de två stackarna fingo stanna qvar
åå golfvet och nöja sig med att sända längtans
Blickar upp till herrligheten derofvan: — Och
nog kunde det vara ett rättvist straff för det
oförsvarliga sätt, på hvilket de vanslägtats från
sitt nordiska ursprung. — En otrolig lyx i ko-
stym- och dekorationsväg var edlagd på tam-
ställningen af detta kolossala abrakadabra. Hela
armåer af dansörer och dansöser i de mest ly-
sande, mest fantastiska driägter uppträdde och
utförde de konstrikaste dans-evolutioner. Freja
och Tyr visade sig isynnerhet som ben konstnä-
rer af första rang.
sa dea di Valhalla gjorde icke lycka hos
dem romerska publiken och åtfölj les .f åtskilliga
missljudande hvisslingar