AVR
tid, och, ifall ni icke sjelf har något deremot,
låt mig äfven blicka in i ort förflutna lif, af-
slöja detsamma för mig, likasom den dyra
bilden af en afliden, som man endast visar
för sina käraste vänner.
Och Victor berättade nu för henne sina
lefnadsöden. Det var en enkel, rörande hi-
storia — en historia om oupphörliga försakel-
ser, om ständigt tillbakahållna tårar och leende
smärtor. Han skildrade för henne på sitt
enkla, okonstlade språk detta obemärkta,
glädjelösa lif, invid hvars väg ödet aldrig
låtit några blommor uppspira, han skildrade
en existens utan solsken och kärlek.
Hans moder hade dött tidigt, sin far hade
han aldrig känt, och i en gammal girig far-
brors hus hade han genomlefvat sina barnaår.
Menniskorna hade kallat honom en drömmare,
emedan han alltid gick tyst och stirrande om-
kring, hans farbror hade beklagat sig öfver
att han med sina ritningar förstörde väggarne
och planken i den gamla, förfallna gården, der
de bodde ensamma med en åldrig och butter
tjenare. Men dessa drömmar med öppna ögon
hade varit hans dystra, färglösa ungdoms ljuf-
vasto tröst, dessa ritningar voro de första
uppenbarelserna af det hos honom inneboende
snillet. Han erfor en obestämd längtan; han
kände att detta lif, som hans farbror förde
och hvilket helt och hållet utgick på att sam-
maxskrapa penningar, aldrig kunde tillfreds-
ställa honom, att utanför detta hus med de