So AV
— Luft! luft! mumlade- hon sakta, i det
kon försökte att resa sig upp, Men med ett
svagt rop sjönk hon tillbaka mot hufvud:
kudden. Hon hade vid den hastiga rörelser
erfarit en häftig smärta i sin högra arm och
varseblef nu först, att denna arm var omsorgs-
fullt förbunden.
— Hvad betyder detta? Hvar är jag? fråga-
de hon högt och i en ängslig top, som vitt-
nade om att hon var rädd för den tystnad
som omgaf henne.
Men nu förmärktes en rörelse bakom skär-
men, och en gammal gumma, hvilkens kläde-
drägt vittnade om fattigdom, trädde fram och
blickade vänligt på henne.
— Hvar är jag? upprepade Marie,
Ett gladt leende öfverfor som en solstråle
den gamlas skrynkliga anlete.
— Gud vare tack och loft hon ser på mig
med, en förnuftig blick! utropade hon och
slog ihop sina händer. Den gode doktorn
bade således rätt, krisen är öfverstånden.
— Kära fru, vill ni säga mig, hvar jag är?
frågade Marie otålig.
— O, hon kallar mig kära fru! fortfor
gumman ytterst belåten. Min dyra fröken,
ni har nu i fem veckors tid icke kallat mig
annat än er fångvaktare, er bödel och 4rI
djurtämjare, emedan jag icke ville tillåta
er att hoppa ur sängen eller att; såsom mi
alltid önskade, stöta en knif eller en dolki
ert hjerta, och nu kallar ni mig er kära fru,