Sixztima har jag varit och beundrat Michael Anelos härliga skapelser. Jag kom dock ej allTeles ohekant med dem dit, ty jag hade i Stockholm hört Björnstjerne Björnsson. Du hörde ju också hans föreläsning, nej, föreställning på Vetenskapsakademien derhemma och derföre vill jag ej beskrifva mina egna fattiga intryck. Nu är här lif och rörelse i Rom. Stora tillrustningar ske till den blifvande karnevalen. Alla arbetare äro sysselsatta, isynnerhet skräddare och bildhuggare. De förra med att sy kostymer, de senare med att förfärdiga byster, ty sådana skola uppsättas öfverallt på torg och gator. Äfven din vän här har varit och beställt sig en domino. Det måste ske i tid, ty skräddare här liksom derhemma behälla sin nationaldygd, att lofva och intet hålla. De enda som jag verkligen ser sysslolösa här äro presterna. Stora skaror af dessa passera dagligen ttanför mitt fönster dock ej så mycket i procession. Sannerligen man kan annat än förargar, då man ser dessa herrar latmaskar i sina svarta eller hvita kåpor, med salvelsefulla miner och händerna hopknäppta öfver magen eller upplyftade till ett andiiktigt korstecken, snoka omkring öfverallt. Påfven sjelf är mycket osynlig. Stackara gubbe, Victor Emanuel bar allt gifvit honom en svår knäpp. Som nu arket är slut så adjö. Mra nästa gång.