Bref från en landsman. Rom den 22 januari. Å kors, att han ändå en gång till behaga skrifva, skall du säkert utropa vid åsynen af detta bref. Men vet du, jag har under dessa två veckor, hvilka äro emellan detta och mitt förra bref, lefvat i ett sådant sinnesrus, att det varit mig snart sagdt omöjligt att fatta pennan. Nu, sedan jag något sansadt mig efter de första intrycken, den eviga staden bibringat mig, så se här eit långt epistolum. Att som en dagbok berätta dig mitt vistande här skulle minst upptaga 15 sidor in folio, så mycket skulle jag kunna nedskrifva, men som jag hvarkzen har tid eller lust dertill får du nöja dig med litet här och litet der. Bland annat kan jag berätta dig att jag varit uppe på Monte Pincio, ex promenad som hvar och en rättskaffens Romresande bör företaga. Också belönas man derifrån med den härligaste utsigt. Det var under en solnedgång jag och en annan svensk ställde våra steg dit upp. För första gången låg Roma, den eviga staden, för mina fötter. Från kyrkorna klingade Ave Maria så skönt genom den klara rymden och solön kastade sina sina sista strålar öfver St Pieiros härliga jättekupol. Verkligheten motsvarar så sällan hvad fantasien målar, men här hade det nakna förra öfvertriffat det senare. Jag stod försjunken i Askådande, solen försvann, och skymningen spridde sina mörka skuggor öfver jorden. Bland parkernas dystra lundar af penier och cypresser framskymtade de hvita marmorstoderna, liksom vålnaderna på en kyrkogård. Allt var så stilla, ty det nyss så Iifliga folkhvimlet hade nu efter mörkrets inbrott försvunnit. Blott sällan syntes något ensamt par emellan träden och från Piarzo del Popolo hördes skramlet af en tamburin. I sanning det var ett bärligt ögonblick Men lemnom detta. Min mesta tid harjag anwiindt att ströfva omkring i museernas pelargångar och bara 56 och njuta. Äfven i Capella