Bref från en landsman.
Rom den 22 januari.
Å kors, att han ändå en gång till behaga
skrifva, skall du säkert utropa vid åsynen af
detta bref. Men vet du, jag har under dessa
två veckor, hvilka äro emellan detta och mitt
förra bref, lefvat i ett sådant sinnesrus, att det
varit mig snart sagdt omöjligt att fatta pennan.
Nu, sedan jag något sansadt mig efter de första
intrycken, den eviga staden bibringat mig, så se
här eit långt epistolum.
Att som en dagbok berätta dig mitt vistande
här skulle minst upptaga 15 sidor in folio, så
mycket skulle jag kunna nedskrifva, men som
jag hvarkzen har tid eller lust dertill får du nöja
dig med litet här och litet der. Bland annat
kan jag berätta dig att jag varit uppe på Monte
Pincio, ex promenad som hvar och en rättskaf-
fens Romresande bör företaga. Också belönas
man derifrån med den härligaste utsigt. Det
var under en solnedgång jag och en annan svensk
ställde våra steg dit upp. För första gången
låg Roma, den eviga staden, för mina fötter.
Från kyrkorna klingade Ave Maria så skönt ge-
nom den klara rymden och solön kastade sina
sina sista strålar öfver St Pieiros härliga jätte-
kupol. Verkligheten motsvarar så sällan hvad
fantasien målar, men här hade det nakna förra
öfvertriffat det senare. Jag stod försjunken i
Askådande, solen försvann, och skymningen
spridde sina mörka skuggor öfver jorden. Bland
parkernas dystra lundar af penier och cypresser
framskymtade de hvita marmorstoderna, liksom
vålnaderna på en kyrkogård. Allt var så stilla,
ty det nyss så Iifliga folkhvimlet hade nu efter
mörkrets inbrott försvunnit. Blott sällan syntes
något ensamt par emellan träden och från Piarzo
del Popolo hördes skramlet af en tamburin. I
sanning det var ett bärligt ögonblick
Men lemnom detta. Min mesta tid harjag an-
wiindt att ströfva omkring i museernas pelargån-
gar och bara 56 och njuta. Äfven i Capella