framäåtträngandet, och utgöra skogarne natur-
liga fästningar, på samma gång de gifva in-
komst och skydd.
Skogarne tillsammans med alla öfriga väx-
terna utgöra den stora andningsproeess, som
underhåller en stark vexelverkan mellan jord-
ytan och atmosferen.
För fuktighetens uppkomst i luften och dess
cirkulation taga skogarne en väsentlig del, och
som fuktigheten utgör ett af de förnämsta
vilkoren för jordens fruktbarhet och växtens
tretnad, förrätta de härvid ett arbete, som ej
af något annat kan ersättas; och har man ett
säkert vetenskapligt bevis härpå, derigenom
att fruktbarheten attagit i alla länder, hvarest
skogarne blifvit borthuggne. Frankrikes för-
nämste lärde hafva ock förklarat, att orsaken
till der förekommande stora öfversvämningar
at dess floder är skogarnes utrotande å höj-
derna, ty den jemna fuktighetscirkulationen
har derigenom blifvit rubbad och de med
vattengaser mättade skyarne liksom plötsligt
nedfalla till jorden, utan att skogarne tilldraga
sig dem och långsamt i bäckar och åar afföra
hvad de icke sjelfva upptaga.
Så väl från hvarje vattenyta som från jorden
afdunstar gehom värmets inverkan en ofantlig
mängd vatten i form af gas, och som denna
vattengas är mycket lättare än den atmosferi
ska luften, så uppstiger den idess högre lager
och hinner aldrig, utan att ett fullkomligt lugn
skulle råda i hela luftmassan, mätty densamma,
ty vinden bortför det öfre lättare luftlagret,
som först när det blir så mättadt af vartengas
att det ej längre kan qvarhålla den, eller på-
träffar kyligare luftströmmar, afsätter sig i
regn. Dessa kyligare luftströmmar förefinnas
just ofvanom och i närheten af skogarne, hvari-
genom ock förklaras skogarnes förmåga att
tilldraga sig regn, der det ock längre bibe-
håller sin närande och nyttiga verksamhet för
växtlifvet än på slätten, der solens strålar och
vinden gemensamt befordra en hastigare af-
dunstning.
Skogarne i ett land utgöra de egentliga för-
rådsrummen, hvarifrån alla vatten i landet ha
sitt ursprung, och finna vi häruti förklaringen,
hvarföre vattenbrist allt oftare klagas öfver,
ty med skogarnes aftagande utsina ock stora
och små vattentillflöden, eller gifva de ojemnare
tillopp än hvad de fordom gorde, då tät skog
betäckte marken.
Utom alla nu angifna goda egenskaper, som
man med skäl kan tillerkänna skogen, så till-
kommer den rent ekonomiska fördelen, som
icke torde af någon kunna eller vilja bestridas,
eynnerligast i den tid som nu är, då skogsal-
stern så stegrats i pris, att de på några få år
fördubblats i värde, och egendomar, som förut
haft ett ringa värde, öfver allt eftersökas och
botalas högt, om de blott hafva någon sparad
skog.
dj något år tilländagår, utan att jag, seende
huru skogarne attaga och trogen mitt kall så-
som skogstjensteman, offentligen tillkännager
min åsigt rörande skogens värde och varnar
emot ett lättsinnigt, och utan tanke på en
kommande tid, förfarande med skogen, emedan
han utgör vårt och hela landets skydd emot
det värsta onda som oss och det kan veder-
faras; ty försvinner skogen, så blir hela landet
en öken och vi trälar under många lidanden;
så wycket mer finner jag mig nu manad att
härtill återkomma, som tvenne års rika skördar
lemnat oss goda inkomster och vi med ett för-
nöjsamt sinna se omkring oss en stigande väl-
måga, hvarvid tanken mer allmänt än förr
tyckes ledas på att spara en penning för fram-
tiden, visande sig i de stora insättningarne i
sparbaoker och ränteförsäkringsanstalter, allt
till förekommande af brist på äldre dagar.
Då alltså skogen utgör en välgörenhetsanstalt
i den aldra största skala, måtte vi medan tid
nu är derpå akta och skydda den samt med
nöje uppoffra något för allmänt bästa, på så
gätt, att hvar och en som eger en bergbacke
eller kulle, eller för öfrigt annan icke bärande
jord, som kan väl undvaras, planterar eller
besår den, så att skog der ostördt får upp-
växa; och du har beredt dig sjelf och dina
efterkommande en välsignelse, som i andligt
och timligt hänseende skall vida öfverträffa
hvad hvilken annan som helst ränteförsäkrings-
anstalt eller sparbank kan gifva.
Börja genast detta år, och fortsätt några år
med att plantera, om ej en kulle eller backe,
dock några träd, helst gran och tall, såsom
varande de minst fordrande och mest marken
beskuggande — såvida oj din jerd är god och
der med fördel kan växa löfträd — och snart
skola dessa plantor löna all den omsorg som
på dem nedlägges samt du känna kärlek till
dem. Blir sådan känsla allmänt rådande för
skogen, så är allt vunnet, ty då får den ock
skydd och vård. Tenhult i januari 1872,
4. H. Sandblad.