framäåtträngandet, och utgöra skogarne naturliga fästningar, på samma gång de gifva inkomst och skydd. Skogarne tillsammans med alla öfriga växterna utgöra den stora andningsproeess, som underhåller en stark vexelverkan mellan jordytan och atmosferen. För fuktighetens uppkomst i luften och dess cirkulation taga skogarne en väsentlig del, och som fuktigheten utgör ett af de förnämsta vilkoren för jordens fruktbarhet och växtens tretnad, förrätta de härvid ett arbete, som ej af något annat kan ersättas; och har man ett säkert vetenskapligt bevis härpå, derigenom att fruktbarheten attagit i alla länder, hvarest skogarne blifvit borthuggne. Frankrikes förnämste lärde hafva ock förklarat, att orsaken till der förekommande stora öfversvämningar at dess floder är skogarnes utrotande å höjderna, ty den jemna fuktighetscirkulationen har derigenom blifvit rubbad och de med vattengaser mättade skyarne liksom plötsligt nedfalla till jorden, utan att skogarne tilldraga sig dem och långsamt i bäckar och åar afföra hvad de icke sjelfva upptaga. Så väl från hvarje vattenyta som från jorden afdunstar gehom värmets inverkan en ofantlig mängd vatten i form af gas, och som denna vattengas är mycket lättare än den atmosferi ska luften, så uppstiger den idess högre lager och hinner aldrig, utan att ett fullkomligt lugn skulle råda i hela luftmassan, mätty densamma, ty vinden bortför det öfre lättare luftlagret, som först när det blir så mättadt af vartengas att det ej längre kan qvarhålla den, eller påträffar kyligare luftströmmar, afsätter sig i regn. Dessa kyligare luftströmmar förefinnas just ofvanom och i närheten af skogarne, hvarigenom ock förklaras skogarnes förmåga att tilldraga sig regn, der det ock längre bibehåller sin närande och nyttiga verksamhet för växtlifvet än på slätten, der solens strålar och vinden gemensamt befordra en hastigare afdunstning. Skogarne i ett land utgöra de egentliga förrådsrummen, hvarifrån alla vatten i landet ha sitt ursprung, och finna vi häruti förklaringen, hvarföre vattenbrist allt oftare klagas öfver, ty med skogarnes aftagande utsina ock stora och små vattentillflöden, eller gifva de ojemnare tillopp än hvad de fordom gorde, då tät skog betäckte marken. Utom alla nu angifna goda egenskaper, som man med skäl kan tillerkänna skogen, så tillkommer den rent ekonomiska fördelen, som icke torde af någon kunna eller vilja bestridas, eynnerligast i den tid som nu är, då skogsalstern så stegrats i pris, att de på några få år fördubblats i värde, och egendomar, som förut haft ett ringa värde, öfver allt eftersökas och botalas högt, om de blott hafva någon sparad skog. dj något år tilländagår, utan att jag, seende huru skogarne attaga och trogen mitt kall såsom skogstjensteman, offentligen tillkännager min åsigt rörande skogens värde och varnar emot ett lättsinnigt, och utan tanke på en kommande tid, förfarande med skogen, emedan han utgör vårt och hela landets skydd emot det värsta onda som oss och det kan vederfaras; ty försvinner skogen, så blir hela landet en öken och vi trälar under många lidanden; så wycket mer finner jag mig nu manad att härtill återkomma, som tvenne års rika skördar lemnat oss goda inkomster och vi med ett förnöjsamt sinna se omkring oss en stigande välmåga, hvarvid tanken mer allmänt än förr tyckes ledas på att spara en penning för framtiden, visande sig i de stora insättningarne i sparbaoker och ränteförsäkringsanstalter, allt till förekommande af brist på äldre dagar. Då alltså skogen utgör en välgörenhetsanstalt i den aldra största skala, måtte vi medan tid nu är derpå akta och skydda den samt med nöje uppoffra något för allmänt bästa, på så gätt, att hvar och en som eger en bergbacke eller kulle, eller för öfrigt annan icke bärande jord, som kan väl undvaras, planterar eller besår den, så att skog der ostördt får uppväxa; och du har beredt dig sjelf och dina efterkommande en välsignelse, som i andligt och timligt hänseende skall vida öfverträffa hvad hvilken annan som helst ränteförsäkringsanstalt eller sparbank kan gifva. Börja genast detta år, och fortsätt några år med att plantera, om ej en kulle eller backe, dock några träd, helst gran och tall, såsom varande de minst fordrande och mest marken beskuggande — såvida oj din jerd är god och der med fördel kan växa löfträd — och snart skola dessa plantor löna all den omsorg som på dem nedlägges samt du känna kärlek till dem. Blir sådan känsla allmänt rådande för skogen, så är allt vunnet, ty då får den ock skydd och vård. Tenhult i januari 1872, 4. H. Sandblad.