Vv När Santenio efter en stund inträdde i djurens lokal, såg han en ung man stå framför tigerns bur, så ifrigt sysselsatt med att rita i sin annotationsbok, att han icke alls hörde djurtämjarens steg och till och med fortfor att arbeta, då denne redan stod bredvid honom och, blickande öfver hans axel, uppmärksamt betraktade hans teckning. — Ni är konstnär, min herre? frågade Santenio. Den unge mannen såg upp, och ett svårmodigt leende krusade hans tunna läppar. — Himlen gifve, att ni måtte ha rätt och att verlden en gång må säga med er, att jag är en konstnär!... Ännu är jag det likväl icke. — Men ni skall bli konstnär, utropade Santenio med en italienares hela entusiasm. Tro mig derom, ty konstens fädernesland är också mitt. Snillet förråder sig i de minsta drag, och i de få streck, Rubens gjorde på den af hans elev tecknade bilden, röjdes tydligt mästarehanden; lejonet, som herden Canova formade af smör, bar vittne om det skapande gnillet. Ni är en konstnär, söger jag. Ni har här med er blyertspenna tecknat en bättre tiger än alla era moderna tyska mästare lyckats afbilda i brons eller marmor. En mörk rodnad öfverfor den unge mannens bleka, infallna kinder, och hans ögon strålade af hänförelse. — Ack, min herre, ni vet inte, huru innerligt era ord glädja mig, sade han, tryc