Vv
När Santenio efter en stund inträdde i djurens
lokal, såg han en ung man stå framför tigerns
bur, så ifrigt sysselsatt med att rita i sin
annotationsbok, att han icke alls hörde djur-
tämjarens steg och till och med fortfor att
arbeta, då denne redan stod bredvid honom
och, blickande öfver hans axel, uppmärksamt
betraktade hans teckning.
— Ni är konstnär, min herre? frågade
Santenio.
Den unge mannen såg upp, och ett svår-
modigt leende krusade hans tunna läppar.
— Himlen gifve, att ni måtte ha rätt och att
verlden en gång må säga med er, att jag är
en konstnär!... Ännu är jag det likväl icke.
— Men ni skall bli konstnär, utropade San-
tenio med en italienares hela entusiasm. Tro
mig derom, ty konstens fädernesland är också
mitt. Snillet förråder sig i de minsta drag,
och i de få streck, Rubens gjorde på den af
hans elev tecknade bilden, röjdes tydligt
mästarehanden; lejonet, som herden Canova
formade af smör, bar vittne om det skapande
gnillet. Ni är en konstnär, söger jag. Ni
har här med er blyertspenna tecknat en bättre
tiger än alla era moderna tyska mästare lyc-
kats afbilda i brons eller marmor.
En mörk rodnad öfverfor den unge man-
nens bleka, infallna kinder, och hans ögon
strålade af hänförelse.
— Ack, min herre, ni vet inte, huru in-
nerligt era ord glädja mig, sade han, tryc-