Då nu Carl Otto Andersson, hvilken säger sig
djupt ångra sina brott, söker af gunst och nåt
förskonivg från dödsstraffet och begär att mec
lifstidsarbete i cell få försona sina missgerpin
gar, torde icke böra lemnas utan uppmärksamhet
den omständigheten, att då Andersson den 15
april 1858 begick mord på Otto Leonard Fager
ström, hade han ännu icke fyllt 18 år. Enligt
nu gällande strafflag (5: 3), skulle Andersson, i
engeende till sin ungdom, för detta brott icke
kunnat anses skyldig till strängare straff in högst
tio års straffarbete, i stället för den bestraffning
af högsta kroppspligt af 28 dygns fängelse vid
vatten och bröd samt lifstidsarbete å fästning,
som nu, genom k. m:ts utslag den 12 oktober
1858, stadgades för honom. Hade han blifvit
för nämde brott dömd efter den 5 år senare gil-
lande nya strafflagen, bade han icke blifvit be-
traktad såsom lifstidsfånge och följaktligen hade
det af honom den 20 sistlidne juli föröfvade mord
icke heller kunnat så strängt uppfattas, som pu,
enligt lagens bokstaf, måst ske. Carl Otto An-
dersson har åberopat, att han under flera år li-
dit af ett sjukligt och retsamt lynne, som of-
tast försatt honom i en hög grad af förtviflan,
och att detta lynne, i förening med den fixa
idn, att han mera än någon annan af sina
medfångar behandlades för hårdt, framkallat be-
giäret att hämnas. Handlingarne i målet synas
bestyrka uppgiften att Andersson lidit uf ett yt-
terst retligt lynne, och det är endast att beklaga,
att alla upplysningar saknas, huruvida icke de
upprepade cellstraffen utan arbete för en sam-
manriäknad tidslängd af omkring 2 år haft ett
å Anderssons sjiälstillstånd förderfligt inflytande.
Mig förefaller det åtminstone ganska sannolikt,
att dessa cellstraff utan arbete haft en skadlig
verkan på en ung man med sett af naturen obän-
digt och lättretligt lynne, som måhända genom
en mildare behandling kunnat böjas, Skulle nu
härtill komma, att Andersson, såsom han etger,
oroats af den fixa iden, att han framför andra
fångar varit föremål för sträng behandling, hvil-
ken fixa tankegång är ganska möjlig, är det ock
antagligt att detta lidande stegrats af långvarigt
vistande ji cell utan rinraste sysselsättning och
framkallat hämndbegiäret i all sin styrka.
Med anledning af hvad jsg sålunda anfört,
kemställer jag, att k. mi al gurst och nåd må
täckas förskena Carl Otto Andersson från döds-
straffet och tillåta honom att försona sina hrott
med straff af förlust af medborgerligt förtroende
för alltid samt att, under de försigtighetsmått,
hvilka pröfvas nödiga mot fara för våldsamma.
handlingar från hans sida, för sin återstående
lifstid hållas till straffarbete.
1 statsrådet den 21 december 1871 afslog
kungl. maj:t Carl Otto Anderssons nådean-
sökan, och kommer denne alltså att mista
ifvet genom halshuggning.
EEE TR IR NRA Ån SS Då SR TR TESEN KT STR AE SR ERETESA Pe