gade Bantenio derefter, låtsande som om han
ingenting anade.
Hon såg på honom med så skarpa, for-
skande blickar, att PSantenio förvirrad ned-
slog ögonen.
— Nej, sade hon, jag känner henom icke.
— Men han tyckes, likasom hufvudstadens
alla öfriga unga herrar, vara synnerligen ange-
lägen om att- få göra er bekantskap. I går
var han här tre gånger och bad på det aldra
enträgnaste sätt, att han skulle få tala med er.
— Jag vet det, ty jag lät tre gånger af-
visa honom.
— Ni är konseqvent i er hårdhet, signora.
Förgäfves ha allestädes de rikaste och mest
ansedda herrar bemödat sig att komma i ert
sällskap, förgäfves ha de skickat er de dyr-
baraste presenter och de vackraste bloramor
samt skrifvit de artigaste bref till er. Ni
har icke mottagit presenterna, ni har sändt
brefven tillbaka ouppbrutna, endast blommorna
behöll ni, för att dermed pryda lejonets bur,
och vid representationerna fingo sedan herrarne
till sin harm och vrede bevittna, huru leojo-
net trampade sönder dessa dyra blommor, som
de skickat till signoran.
— Lothario, tycker om blommor, i synner-
het sällsynta och utländska. De påminna
honom om hang hemland, sade Marie. När
ban ligger så här och drömmer, minnes han
sitt hemland, och då...