- VU -—-—-—
yttrade Mario trött. Jag har blott vägrat att
uppträda i afton. Lothario och jag ha ännu
icke fulländat våra öfningar, vi måste repe-
tera en och annan scen ännu några gånger,
innan jag vågar uppträda med honom som Geno-
veva. Han vredgades i dag, då jag för för-
sta gången visade mig för honom med detta
mörka hår och dessa svarta ögonbryn.
— Skulle då Lothario :vara klokare än hans
herre? frågade BSantenio. Äfven jag kände
icke igen er i början, utan ansåg er för en
främmande person, som jag aldrig scott.
— Ack, ni är ju också icke något lejon,
sade Marie, i det hon böjde sig ned öfver
vilddjuret och kysste dess panna. Lothario
tvekade blott ett ögonblick; men derpå kände
han igen mig, och i sin glädje sprang han
mig. till mötes med en sådan häftighet att jag
mäste hålla mig fast vid honom, för att icke
bli kastad omkull.
Santenios kinder blefvo ännu blekare, och
med ett uttryck af den största bedröfvelse
såg han på det sofyande lejonet.
— Han tycker mycket om er, mumlade han
suckande, Han har alldeles glömt bort, att
jag är hans herre, och att jag har äldre, mera
berättigade anspråk på hans kärlek. Lothario
har umgåtts för mycket med mennigkor, och
han har smittats af deras ondska. Han har
blifvit trolös sågom menniskorna.
Mario svarade icke. Hon hade redan åter