VU -—-—-— yttrade Mario trött. Jag har blott vägrat att uppträda i afton. Lothario och jag ha ännu icke fulländat våra öfningar, vi måste repetera en och annan scen ännu några gånger, innan jag vågar uppträda med honom som Genoveva. Han vredgades i dag, då jag för första gången visade mig för honom med detta mörka hår och dessa svarta ögonbryn. — Skulle då Lothario :vara klokare än hans herre? frågade BSantenio. Äfven jag kände icke igen er i början, utan ansåg er för en främmande person, som jag aldrig scott. — Ack, ni är ju också icke något lejon, sade Marie, i det hon böjde sig ned öfver vilddjuret och kysste dess panna. Lothario tvekade blott ett ögonblick; men derpå kände han igen mig, och i sin glädje sprang han mig. till mötes med en sådan häftighet att jag mäste hålla mig fast vid honom, för att icke bli kastad omkull. Santenios kinder blefvo ännu blekare, och med ett uttryck af den största bedröfvelse såg han på det sofyande lejonet. — Han tycker mycket om er, mumlade han suckande, Han har alldeles glömt bort, att jag är hans herre, och att jag har äldre, mera berättigade anspråk på hans kärlek. Lothario har umgåtts för mycket med mennigkor, och han har smittats af deras ondska. Han har blifvit trolös sågom menniskorna. Mario svarade icke. Hon hade redan åter