413 tum långt och 1 tum bredt. Båda knifvarne hade Andersson förvarade i en ficka å byxorna, medan han i fråga varande dag arbetade i valkrummet i nedra våningen af slottsfabriken i Landskrona. Efter förut fattadt uppsåt, passade han på Lindh, när denne kom gående genom rummet. Då Lindh passerade den valkmaskin, der Andersson arbetade, rusade Andersson emot Lindh och, med den längre knifven, tilldelade honom ett hugg i magen. När Lindh till följd deraf föll omkull, kastade Andersson sig öfver honom och tillfogade honom med knifren flera skador å hufvud, hals och fingrar. Då Andereson ansåg att Lind hade fått nog, steg han upp, kastade knifven ifrån sig och återgick till sin arbetsplats. Ingen af Anderssons medfångar skulle varit medveten om det tillämnade brottet eller dervid varit behjelplig. Då brottet begicks, var valkmilstaren inne i rummet jemte några af fångarne. Ingen synes hafra varit nog nära till hands att kunna komma till hjelp, då Andersson, utan att yttra något, sprang fram och nedstötte Lindh. I andra delar af fabriksbyggningen posterade vaktkonstaplar tillkallades och afförde Andersson. Dennes bekännelse Iekrättas af hvad de tillstädegvarande fångarne upplyst och hvad valkmästaren och andra vittnen intygat samt af dån berättelse sergeanten Lindh afgifvit inför fingelsedirektören. Efter våldet hade Lind så mycket krafter, att han, ehuru med svårighet, kunde resa sig upp och gående lemna rummet. Han afled följande dag på aftonen. Rådhusrätten och hofrätten dömde Anderssgon att för mord mista lifvet genom halshuggning och för alltid vara medborgerligt förtroende förlustig (!). Andersson besvärade sig icke öfver hofrättens till k. m:ts pröfoing :hemställda utslag, men sökte att af nåd förskonas från dödsstraffet och i stället få umgälla sitt brott med lifstids straffarbete i: cell. Högsta domstolens flesta ledamöter funno anledning icke förekomma att för Carl Otto Andersson tillstyrka nåd. lusttilerådet Olivecronas yttrande: Jag -har förut offensligen uttalat den åsigt, alt dödsstraffets -rättmätighet, och, såsom följd deraf, dess bibebållande i den allmänna sträfflagen allena kan ur gynpunkten af absolut nödvändighet för den allmänna rättsordningens upprätthållande, försvaras, Samhöällen gifvas, jag erkänner det, der folkets råhet och låga moraNiska tillstånd än i dag tro af beskaffenhe: att kunna göra det för statsmakten omöjligt att, i viska fall, trygga rättssäkerheten inom landet. utan att staten kan använda det strängaste af alla etraff — dödestroffet. Men, inom vårt fädernesland, der den lagbundna friheten länge varit och är. stadgad, och der folket år efter år höjt sig i intellektuelt och sedligt hänseende, förefinnes lyckligtvis icke någon sådan. nödvändighet, ännu mindre något annat giltigt skäl att årligen offra lifvet på någon delinqvent, för att dermed, såsom det antages, medelst skräck och varnazel betrygga lugnet j landet och säkerheiten till person och egendom åt samhällets fredlige: medlemmar. Sedan juni 1866, eller under en tid af snart (514 år, har inom Sveriges landamären bödeln icke beaöft anlitas för att verkställa några blodsdomar. Genom kongl. maj:ts nåd hafva under dessa år i de fall, der domstolarne, bundne af lagens bokstaf, hittills nödgats afkunna dödsdomar, brottslingar, som blifvit dömda för dubbelmord, mord i förening med rån, giftmord och :så vidare, blifvit från dödsstraffet förskonade; och det svenska folket har säkerligen med stor tillfredsställelse helsat dessa bevis af konungslig mildhet, hvarigenom strafflagens stränghet blifvit pumad. De gröfre brotten hafva under denna itid ingalunda ökats och den allmänna siäkerheten till person inom landet har varit och ir fullt ut lika betryggad nu som under det närmast föregående årtiond2t 1856—1865, då, i medeltal, årligen 4 delinqventer lade fina bufvuden under bilan. Att nu, emedan dödsstraffet råkar att qvarstå i strafflagen, och sedan folket under flera års förlopp förskonats från det demoraliserande skådespelet af en offentlig afrättning, åter