413 tum långt och 1 tum bredt. Båda knifvarne
hade Andersson förvarade i en ficka å byxorna,
medan han i fråga varande dag arbetade i valk-
rummet i nedra våningen af slottsfabriken i Lands-
krona.
Efter förut fattadt uppsåt, passade han på
Lindh, när denne kom gående genom rummet.
Då Lindh passerade den valkmaskin, der Anders-
son arbetade, rusade Andersson emot Lindh och,
med den längre knifven, tilldelade honom ett
hugg i magen. När Lindh till följd deraf föll
omkull, kastade Andersson sig öfver honom och
tillfogade honom med knifren flera skador å
hufvud, hals och fingrar. Då Andereson ansåg
att Lind hade fått nog, steg han upp, kastade
knifven ifrån sig och återgick till sin arbetsplats.
Ingen af Anderssons medfångar skulle varit med-
veten om det tillämnade brottet eller dervid varit
behjelplig.
Då brottet begicks, var valkmilstaren inne i
rummet jemte några af fångarne. Ingen synes
hafra varit nog nära till hands att kunna komma
till hjelp, då Andersson, utan att yttra något,
sprang fram och nedstötte Lindh. I andra delar
af fabriksbyggningen posterade vaktkonstaplar
tillkallades och afförde Andersson.
Dennes bekännelse Iekrättas af hvad de till-
städegvarande fångarne upplyst och hvad valk-
mästaren och andra vittnen intygat samt af dån
berättelse sergeanten Lindh afgifvit inför fin-
gelsedirektören.
Efter våldet hade Lind så mycket krafter, att
han, ehuru med svårighet, kunde resa sig upp
och gående lemna rummet. Han afled följande
dag på aftonen.
Rådhusrätten och hofrätten dömde An-
derssgon att för mord mista lifvet genom
halshuggning och för alltid vara medborger-
ligt förtroende förlustig (!). Andersson be-
svärade sig icke öfver hofrättens till k. m:ts
pröfoing :hemställda utslag, men sökte att
af nåd förskonas från dödsstraffet och i
stället få umgälla sitt brott med lifstids
straffarbete i: cell.
Högsta domstolens flesta ledamöter funno
anledning icke förekomma att för Carl Otto
Andersson tillstyrka nåd.
lusttilerådet Olivecronas yttrande:
Jag -har förut offensligen uttalat den åsigt,
alt dödsstraffets -rättmätighet, och, såsom följd
deraf, dess bibebållande i den allmänna sträff-
lagen allena kan ur gynpunkten af absolut nöd-
vändighet för den allmänna rättsordningens upp-
rätthållande, försvaras, Samhöällen gifvas, jag
erkänner det, der folkets råhet och låga mora-
Niska tillstånd än i dag tro af beskaffenhe: att
kunna göra det för statsmakten omöjligt att, i
viska fall, trygga rättssäkerheten inom landet.
utan att staten kan använda det strängaste af
alla etraff — dödestroffet. Men, inom vårt fä-
dernesland, der den lagbundna friheten länge
varit och är. stadgad, och der folket år efter år
höjt sig i intellektuelt och sedligt hänseende,
förefinnes lyckligtvis icke någon sådan. nödvän-
dighet, ännu mindre något annat giltigt skäl att
årligen offra lifvet på någon delinqvent, för att
dermed, såsom det antages, medelst skräck och
varnazel betrygga lugnet j landet och säkerhe-
iten till person och egendom åt samhällets fred-
lige: medlemmar.
Sedan juni 1866, eller under en tid af snart
(514 år, har inom Sveriges landamären bödeln
icke beaöft anlitas för att verkställa några blods-
domar. Genom kongl. maj:ts nåd hafva under
dessa år i de fall, der domstolarne, bundne af
lagens bokstaf, hittills nödgats afkunna döds-
domar, brottslingar, som blifvit dömda för dub-
belmord, mord i förening med rån, giftmord och
:så vidare, blifvit från dödsstraffet förskonade;
och det svenska folket har säkerligen med stor
tillfredsställelse helsat dessa bevis af konungslig
mildhet, hvarigenom strafflagens stränghet blifvit
pumad. De gröfre brotten hafva under denna
itid ingalunda ökats och den allmänna siäkerhe-
ten till person inom landet har varit och ir fullt
ut lika betryggad nu som under det närmast
föregående årtiond2t 1856—1865, då, i medeltal,
årligen 4 delinqventer lade fina bufvuden under
bilan. Att nu, emedan dödsstraffet råkar att
qvarstå i strafflagen, och sedan folket under
flera års förlopp förskonats från det demoralise-
rande skådespelet af en offentlig afrättning, åter