bryta densamma och endast af verldens kyla
hindrad derifrån.
— Moen ni måste åtminstone säga mig era
skäl! utropade Santenio. Ni skall säga mig
hvad det är som hindrar er från att uppträda,
då hela staden otåligt väntar att få se er.
Min Gud! är ni då icke alls fåfäng? Finns
hos er ingen ärelystnad? Kunna då dessa
triumfer i småstäderna, kan detta jubel i lands-
orten tillfredsställa er? Allt gick bra, så
länge pi ännu var elev, så länge ni endast gjorde
hvad tusen konstnärinnor före er ha -gjort,
och hvad tusen skola göra efter er. Men nu
när vi tillsammans uppfunnit en ny konst,
hvarigenom vilddjuren blifvit så tamda att
de icke mera synas vara oskäliga djur, utan
verkliga skådespelare, med hvilkas biträde vi
uppföra våra pjeser; nu vill ni plötsligt draga
er tillbaka och försmår de triumfer som ni
skulle kunna skörda.
-— Triumfer, hvad menar ni? sade hon
med en axelryckning. Ni vet väl, att jag
föraktar menniskorna tillräckligt mycket, för
att kunna undvara de triumfer de bereda mig.
— Men ni älskar djuren, och denna känsla
är den enda, i afseende hvarpå vi öfverens-
stämma med hvarandra, och genom hvilken
vi kunna förstå hvarandra. Ni älskar djuren
och ni vet att de brinna och darra af stolt-
het, när mängden helsar dem med jubel.
Hvarför vill ni då beröfva dem denna glädje?
— Jag Har ju icke gagt, att jag vill det,