bryta densamma och endast af verldens kyla hindrad derifrån. — Moen ni måste åtminstone säga mig era skäl! utropade Santenio. Ni skall säga mig hvad det är som hindrar er från att uppträda, då hela staden otåligt väntar att få se er. Min Gud! är ni då icke alls fåfäng? Finns hos er ingen ärelystnad? Kunna då dessa triumfer i småstäderna, kan detta jubel i landsorten tillfredsställa er? Allt gick bra, så länge pi ännu var elev, så länge ni endast gjorde hvad tusen konstnärinnor före er ha -gjort, och hvad tusen skola göra efter er. Men nu när vi tillsammans uppfunnit en ny konst, hvarigenom vilddjuren blifvit så tamda att de icke mera synas vara oskäliga djur, utan verkliga skådespelare, med hvilkas biträde vi uppföra våra pjeser; nu vill ni plötsligt draga er tillbaka och försmår de triumfer som ni skulle kunna skörda. -— Triumfer, hvad menar ni? sade hon med en axelryckning. Ni vet väl, att jag föraktar menniskorna tillräckligt mycket, för att kunna undvara de triumfer de bereda mig. — Men ni älskar djuren, och denna känsla är den enda, i afseende hvarpå vi öfverensstämma med hvarandra, och genom hvilken vi kunna förstå hvarandra. Ni älskar djuren och ni vet att de brinna och darra af stolthet, när mängden helsar dem med jubel. Hvarför vill ni då beröfva dem denna glädje? — Jag Har ju icke gagt, att jag vill det,