a CO ERA
betala detta rus med, och då, såsom ers hög-
het yttrade, fattigdomen trycker oss i sin
famn. Men för mig skall detta famntag vara
såsom madonnabildens omfamning i ingvisitiors-
fängelserna, tusen dolkar skola derunder genom-
borra och döda mig. Emedan jag vet detta,
söker jag njuta af lifvet, så länge det ännu
tillhör mig. Se der, ers höghet, hela hemlig-
heten af mitt galna och yppiga lefnadssätt.
Men jag lofvar ers höghet, att jag skall vara
litet mindre oförvägen hädanefter och ihåg-
komma att bland mina medmenniskor åtmin-
stone finnes en, som vill mig riktigt väl, och
hvilken det derför skall smärta att se mig gå
under. :
Han var blek, och hans läppar darrade.
Prinsen räckte honom handen och vände gig
bort. Han ville gifva den unge mannen tid
till att aftorka de tårar, som fuktade hans
ögonhår. .
— Stackars Arthur, sade han derpå, ni är
således icke lycklig, och detta lysande sken,
hvarmed ni omgifvit er, är alltså ingenting
annat än den eld, hvaraf ert hjerta förbrännes.
— Hvem är då lycklig, ers höghet? frågada
Artbur med ett sorgset leemde. Jag tror ej
på lyckans tillvaro! Det klokaste, vi kunna
göra, är emellertid att låtsa som trodde vi
ännu derpå. Jag för min del söker efter
lyckan, såsora Diogenes sökte efter en men-
niska, skillnaden är blott den att jag begagnar
mig af penningar i stället för en lykta.
I LIFVET OCH PÅ SKÅDEBANAN, 1.