det han afskedade Santeniol7med en vänlig
nick och återvände till sin loge, der hans
uppvaktning och ett par inbjudna gäster be-
funro sig.
Dessa herrars lifliga samtal upphörde plöts-
ligt, då prinsen inträdde, och hofkavaljererne
drogo sig under vördnadsfull tystnad tillbaka
till sina platser.
— Hvarför tystna ni så tvärt? frågade
prinsen. Låt mig deltaga i ert samtal, som
syntes vara så lifligt, då jag kom. Ni veta,
att jag alltid tycker om att vara med, när
det går muntert till... Nåväl, mina herrar,
hvad var det ni språkade om?
— Naturligtvis om signora BSantenio, ers
höghet. Baron von Schönleben vill icke alls
tro på hennes otillgänglighet, och han är nog
förmäten att påstå sig kunna genombryta de
skrankor, hvarmed hon omgifvit sig.
— Verkligen, baron? sade prinsen leende.
Man ser häraf, att damerna ha skämt bort er,
så att ni nu pockar på deras gunst.
— Nej, visst inte, ers höghet, sade Arthur
von Schönleben. Jag pockar ej på deras
gunst, men jag hyser intet förtroende till dem
för deras svaghets, fåfängas och koketteris
skull. Min mening är, att ingen qvinna har
mod och kraft att ståndaktigt säga nej, då
mannen använder hela sin viljas styrka för
att förmå henne att säga ja. Häraf följer
endast att, som jag nu fullt och fast beslutit