det han afskedade Santeniol7med en vänlig nick och återvände till sin loge, der hans uppvaktning och ett par inbjudna gäster befunro sig. Dessa herrars lifliga samtal upphörde plötsligt, då prinsen inträdde, och hofkavaljererne drogo sig under vördnadsfull tystnad tillbaka till sina platser. — Hvarför tystna ni så tvärt? frågade prinsen. Låt mig deltaga i ert samtal, som syntes vara så lifligt, då jag kom. Ni veta, att jag alltid tycker om att vara med, när det går muntert till... Nåväl, mina herrar, hvad var det ni språkade om? — Naturligtvis om signora BSantenio, ers höghet. Baron von Schönleben vill icke alls tro på hennes otillgänglighet, och han är nog förmäten att påstå sig kunna genombryta de skrankor, hvarmed hon omgifvit sig. — Verkligen, baron? sade prinsen leende. Man ser häraf, att damerna ha skämt bort er, så att ni nu pockar på deras gunst. — Nej, visst inte, ers höghet, sade Arthur von Schönleben. Jag pockar ej på deras gunst, men jag hyser intet förtroende till dem för deras svaghets, fåfängas och koketteris skull. Min mening är, att ingen qvinna har mod och kraft att ståndaktigt säga nej, då mannen använder hela sin viljas styrka för att förmå henne att säga ja. Häraf följer endast att, som jag nu fullt och fast beslutit